Widar Tyskland lär fortsätta regeras av Angela Merkel och Kristdemokraterna. Stabiliteten finns kvar i tysk politik; det finns möjligheter för hyggliga regeringar i Europas viktigaste land även framöver. Detta till trots av att både kristdemokrater och socialdemokrater gjorde sina sämsta – eller möjligen något av sina sämsta – val sedan 1949; året då det nya politiska Tyskland startade sin tideräkning.

Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har – skulle man kunna säga – nu fått möta sina sverigedemokrater. Partiet AfD – Alternativ för Deutschland – gjorde ett rekordval och trängde sig in i förbundsdagen – riksdagen – med drygt 13 procent. Ser vi till siffrorna så har AfD knaprat åt sig drygt 8 procent sedan valet 2013 genom att locka ungefär lika många väljare från S och Kristdemokraterna.

Framgången för uppstickarna handlar i stort sett enbart om invandringspolitiken. Tyskland har precis som Sverige allvarligt misskött invandringen under flera år vilket partier som SD och AfD har kunnat profitera på.

Jag följer valet framförallt genom valvakan i radions P1. Blir som så ofta imponerad av bredden och spetsen i P1: s satsningar vid sådana här tillfällen. Reportrar vid de viktigaste valvakorna, initierade intervjuer med nyckelpersoner inom partierna, intressanta gäster och alltihop varvat med klipp från direktsändningar från valvakorna i tyska medier.

Angela Merkel framträdde på sin valvaka – ”vaka” är väl ett omodernt ord egentligen; nuförtiden uttalar sig ju partiledarna om resultatet redan en timma efter att vallokalerna stängt – och konstaterade att det viktigaste målet är nått: Partiet kommer att kunna bilda regering igen och inget annat parti kommer att kunna utmana Kristdemokraterna i regeringsbildarrollen.

I den nazismbesatta nutiden är det inte så konstigt att framgångarna för AfD tas som intäkt för att Hitler lurar bakom partiets framgångar. Ett exempel: Lisa Pelling från vänstersajten Dagens Arena var på plats på S valvaka i Berlin. När hon intervjuades i radion tidigare i kväll så var hon väldigt angelägen att antyda att AfD var väldigt rasistiskt.

Det finns säkert en hel del företrädare för AfD som är allt annat än behagliga ur ett mänskliga rättigheter perspektiv. Men i det stora hela är detta i grunden ett anti EU/Euro parti. Ett klassiskt missnöjesparti ungefär á la Mogens Glistrup i Danmark en gång i tiden. Likt i många andra missnöjespartier slogs falangerna mot varandra och sommaren 2015 splittrades partiet.

Som ”en skänk från ovan” (som partiföreträdare i min översättning uttryckt saken) kom så de stora folkvandringarna under hösten 2015. Miljoner människor från Mellanöstern och Afrika sökte sig till utvecklade välfärdsländer i norra Europa. Missnöjet med hur Angela Merkel hanterade påfrestningarna från folkvandringen ska inte överdrivas. Valet på söndagskvällen visar att den stora majoriteten av väljarna – en bra bit över 60 procent om S och Kristdemokraterna och de Gröna läggs samman – inte har rusat till AfD. Samtidigt visar tillväxttakten i AfD – betydligt över SD: s hittillsvarande fördubbling – att det finns mycket goda anledningar för S och KD i Tyskland att tänka igenom klokskapen i sin invandringspolitik.

Precis som det ska vara så har medborgarna påmint makten om sin existens.