Widar Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg avslutade sin artikel på DN Debatt (27/10) mycket elegant. De båda tidigare partiledarna för Socialdemokraterna respektive Liberalerna konstaterade att "det är angeläget att diskussionen med väljarna får handla inte bara om de scenarier de olika partierna helst skulle se utan också om dem som ter sig mer sannolika."

Budskapet är mjukt inlindat; som sig bör. De båda expolitikerna - och då i synnerhet Ingvar Carlsson - har gjort en ära av att inte lägga sig i dagspolitiken sedan de avgått. Carlsson representerar den hedervärda hållningen att som f.d. politiker håller man tyst om man inte har något positivt att säga. Det är därför uppseendeväckande att han nu - dessutom i lag med Bengt Westerberg som han har ett eget litet "samarbete som sprack scenarie" med från 1994 - yttrar sig om dagens samarbetsformer i politiken.

Mer att läsa: Förtryck som vanhedrar.

Carlsson och Westerberg pläderar - mjukt och vackert men likafullt - för att de "gamla partierna" bör samarbeta om "jobb och välfärd" på mer tydliga sätt än hittills. I klartext talar de om behovet av nya regeringar som bildas över de gamla blockgränserna.

De båda påminner på ett snyggt sätt om att riksdagen numera har tre block, om att det gamla stora partiet inte längre är så stort och om att det andra blockets Allians inte heller är så mycket att hänga i majoritetsjulgranen.

Det finns i vart fall två goda anledningar att lyssna på de gamla veteranerna. Dels därför att det är en dålig strategi att låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns. Fakta är att den regeringsbildare som vill ha majoritet antingen behöver regera med SD eller med någon/några från ett annat block.

Dels finns det faktiskt alltmer allvarliga sakfrågepolitiska orsaker för partier att slå sig samman och för jobbens och välfärdens skull ansvara för genomförandet av reformer som långsiktigt skapar tillväxt i ekonomin. Nu går produktiviteten ner samtidigt som antalet arbetade timmar inte växer.

En så snabb befolkningsökning som Sverige haft under de senaste åren har vi i vart fall inte upplevt sedan 1750 då sådan statistik började samlas in.

Det är inte bara SD som hämtat näring ur dessa omfattande samhällsförändringar. Den extremt tudelade arbetsmarknaden och den fastlåsta bostadsmarknaden är i stort behov av modiga politiker som i samverkan med vettiga majoriteter kan genomföra reformer av liknande genomgripande art som politikerna mäktade med under 1990-talet.

Vare sig SD, massarbetslösheten eller bostadsinfarkten försvinner om vi blundar och/eller önskar att saker och ting hade varit annorlunda.