Långsamheten är regel. Snabbheten är undantag. Så är det i politiken. I vart fall när det kommer till de stora frågorna. Ta till exempel frågan om den nya järnvägen Ostlänken som ska byggas mellan Järna och Linköping. Det första formella spadtaget i järnvägsbygget kommer att tas om ungefär ett år. Det första formella, officiella och politiska ordet om Ostlänken härrör från 1988.
Tjugo år av prat, diskussioner, rapporter, uppvaktningar, lobbyister, flera rapporter, kalkyler, glädjekalkyler, positiva professorer, negativa professorer, nya kalkyler, bakslag, framsteg, stiltje, fem olika regeringar, finanskriser, flyktingkriser, arbetslöshetskriser, nya riksdagspartier och av ointresserade och intresserade finansministrar; det är ofta vad ett stort och skattefinansierat projekt ska ta sig igenom innan det blir verkstad.
Det kanske inte behöver ta tjugo år varje gång. Men det är bra med förberedelser, med eftertankar i förväg och inte minst med uthållighet i konkurrensen med alla andra projekt som också vill lägga beslag på skattepengar.
Många stora planer, projekt och samhällsbyggariver faller bort under den långa och hårda prövningen. Säkerligen missas ett och annat guldkorn; så är det. Jag är dock övertygad om att det i den andra vågskålen ligger mängder med dyra hugskott och orealistiska fantasier som skattebetalarna sluppit finansiera.
En känd och uppskattad tidigare statsminister framhöll då och då att ”de flesta problem löser sig själva om man bara väntar tillräckligt länge.” Ta kärnkraften till exempel. 1980 kämpade stridiga och heta viljor i en folkomröstning om ja eller nej till kärnkraft. För att ge plats åt eftertanke och förnuft lanserades en Linje 2 för ”avveckling med förnuft.” Linje 2 vann. Allteftersom åren gått har kärnkraftens problem liksom löst sig själv. I stort sett alla från kärnkraftsindustrin och till Miljöpartiet är hyfsat eniga om att kärnkraften av olika orsaker snart har gjort sitt. Kärnkraften kommer att stängas i enighet ungefär 70 år efter den konfliktfyllda folkomröstningen om dess nedläggning.
Långsamt är inte alltid bäst i politiken. Bostadsbristens låsningar och invandringens motsättningar bör till exempel helst och gärna tas om hand i något raskare takt.