Krönika Jag minns inte riktigt vad jag drömde om när jag var femton år, vad jag hade för framtidsvisioner. Antagligen var det inte så avancerat, mer än att få ett jobb som var spännande och välbetalt, det vanliga liksom.

För mina elever börjar det dra ihop sig till gymnasieval, i höst ska de veta vad de vill bli och vilket program de ska välja. De har redan fått information av studie- och yrkesvägledaren, jag vet inte om de blev så mycket klokare av det. Mängder av program och inriktningar att välja bland, vad ska man ta så att så många dörrar som möjligt står öppna sen? En del är väldigt målinriktade och vet precis, de har ett yrke de drömt om sen de var små, andra är helt blanka. Och så finns det de som inte ens vågar drömma, för det är ändå ingen idé. Det är så sorgligt, samtidigt känner jag igen mig. Jag kan avundas dagdrömmarna, de som sätter upp skyhöga, ibland helt orealistiska mål, bara för att det är kul att fantisera. Sen är det inte ens så viktigt om det blir så. Jag tänker helst inte alls på sånt som inte går att förverkliga, jag blir bara stressad.

Länge trodde jag att jag skulle bosätta mig utomlands, det drömde jag nog om. Vad jag skulle göra var mer oklart, men iväg skulle jag. Sen visade det ju sig att jag är så feg, så jag inte törs åka knappt nånstans, särskilt inte ensam, och än mindre bo långt bort. Men det ÄR viktigt att tänka stort och även om jag känner igen mig försöker jag klämma ur alla åtminstone något önsketänkande, hur orimligt det än kan verka. Varför skulle man låta sig begränsas egentligen? Folk har ju lyckats i alla tider, trots att de minsann “började med två tomma händer” och hade de sämsta förutsättningar. Det viktigaste är nog drivkraften, viljan och att tro på sig själv, oavsett. Skulle önska att alla kunde tillåta sig och bli tillåtna att göra det.

Nåt jag har lärt mig i alla fall, är att man måste utsätta sig för jätteläskiga utmaningar ibland. På senare år har jag både rest själv och gjort flera nya saker, det spelar inte så stor roll vad andra tycker heller längre. På måndag bär det av till England tillsammans med fyra elever, för ett skolutbyte. Det ska bli jättespännande, jag är nervös så klart, men det kommer att gå bra. Jag måste bara intala mig att jag klarar det, vad skulle kunna hända liksom, som jag inte reder ut? Har dock förvarnat eleverna om att jag är lite hispig i samband med resande, så att de kan lugna ner mig om det behövs. Men min största förhoppning är att resan ska skapa möjligheter för eleverna att våga drömma, stort.