krönika Så har då 2018 dragit igång, lugnt än så länge. Det förra året avslutades med hummer och oxfilé, vit choklad skulle inhandlas till efterrätten och den var slut på alla hyllor.

Inte är man särskilt originell inte. Men gott var det och lagom mycket fyrverkerier avnjöts. Precis som lagom mycket gnäll från smällälskare och hundägare hade avhandlats på nätet innan dess. Julafton tillbringades i solen på en strand, långt bort från skinka och sill, det var inte sista gången kan jag säga! Trots lite småmuttrande från de vuxna barnen som lämnats hemma, att det minsann hade känts helt galet och ingen julstämning alls hade infunnit sig. Ja ja, det får väl bli hemma nästa gång då.

Men det där med traditioner är ju rätt spännande ändå. Hur olika det kan vara i olika familjer. Min barndoms jular följde alltid samma mönster och det gick inte ens att föreställa sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Granen kläddes kvällen före julafton, mormor och morfar kom på julaftons morgon, fullastade med paket, julmaten åts efter Kalle Anka och sen följde en ändlös väntan på att klapparna skulle delas ut. Jag var vuxen innan jag såg Karl-Bertil Jonsson första gången, eftersom vi alltid var mitt i julklapperiet när det sändes. När man flyttar hemifrån kan visst kaos uppstå, när man kanske ska samordna sig med en partner och nya traditioner ska skapas. Vems släkt ska man vara hos och när? Klä granen på själva julafton?? Är du galen! Det går inte! Äta innan Kalle Anka? Knappast! I ett tidigt skede av sambolivet firades dagen med sambons släkt. Maten var redan uppäten innan Kalle Anka och jag var så mätt att jag somnade under själva programmet. Det var hemskt! Kan tilläggas att jag var tjugo år och extremt traditionsbunden. Något jag verkar ha fört vidare till mina barn, även deras jular har följt ett givet mönster och när svärmor för några år sedan deklarerade att vi skulle ses klockan tre istället för två, hoppa över Kalle Anka och äta direkt istället för att först fika, sen se Kalle och sen äta, höll en av sönerna på att bryta ihop. Allt blev ju fel! Han var en bit över tjugo då kan tilläggas.

Nuförtiden tar jag det mesta med ro, det ordnar sig och blir jul ändå. Jag är till och med glad om jag slipper, det hade varit helt otänkbart för bara tio år sedan. Och det är faktiskt ganska fint att skapa nya traditioner också, allt måste inte vara som det alltid har varit. Jag hoppas att 2018 blir ett bra år för mig och mina nära och för alla andra också förstås. Man kan faktiskt bara göra sitt allra bästa, och om alla gör det, så borde det bli fantastiskt. Hur svårt kan det vara?!