Det var 1808 som man upptäckte malmfyndigheten vid Nartorp som ligger cirka två mil från Söderköping (nära väg 210 mot S:t Anna). Här bröts mellan 1841 och 1927 mer än en miljon ton bergsmassor vilket genererade flera hundratusen ton järnmalm. 1911 togs driften i gruvan över av en tysk firma som bildade dotterbolaget Stora Långvik Gruv Aktiebolag där Nartorp blev en underavdelning – från och med denna tid arbetade omkring 150 personer i gruvdriften.

Inte många år efter övertagandet skedde dock en tragisk olycka som i slutändan skulle kosta tre människoliv. Torsdagen den 3 januari 1918 pågick arbetet som vanligt i gruvan men det hade uppstått ett problem. Östergötlands folkblad (ÖF) skriver dagen efter händelsen: "Man stod i färd med att medelst dynamit spränga ned en större 'malmlossna', eller med andra ord, ett malmblock i gruvtaket. Man hade gjort upprepade försök att bryta den lös, men förgäves. För att få ned densamma, återstod då ingenting annat än sprängning.".

Klockan var runt 13-tiden och man hade iordningsställt för sprängningen och skulle snart tända på när det hände: "Då, utan den ringaste fara förmärkts, lossnade helt plötsligt blocket och föll ned. I detta ögonblick befunno sig fyra personer under 'malmlossnan'. En arbetare, jämte gruvfogden, som befunno sig nära blockets utsida, kastade sig skyndsamt tillbaka och lyckades härigenom rädda livet. Gruvfogden slant emellertid och fick båda benen under blocket så att dessa brötos och illa klämdes. Två arbetare hunno däremot icke undan, utan båda kommo under det nedstörtande blocket och ljöto en ögonblicklig död".

Artikelbild

| Sista vilan. Trots snöstorm och kyla kom många till jordfästningen i Skällviks kyrka.

Dagen därpå – den femte januari – rapporterar ÖF att olyckan krävt ännu ett liv: "Gruvfogden XX, som vid raset i Nartorps gruvor på torsdagen svårt skadats, avled tidigt i går morse å Söderköpings lasarett". Ingen av de avlidna var över 30 år och två av dem efterlämnade hustru och barn.

Det här var naturligtvis en fruktansvärd händelse i lilla Nartorp och inte minst arbetarna i gruvan (som levde ett farligt liv med tanke på den tidens bristfälliga säkerhetstänkande) kände sig utsatta. Den nionde januari, knappt en vecka efter händelsen tog ÖF in en insändare undertecknad "Arbetarna vid Nartorp" som menar att skulden låg hos ledningen: "Olyckan hade kunnat undvikas, om gruvfogden ej befallt folk att arbeta under 'lossnen', samtidigt som borrningar av densamma pågick. (...) Olyckan torde bero på bristande förmåga att bedöma faran."

Man avslutar insändaren: "Det är sorgligt att människoliv skall spillas på detta sätt, men människor av arbetarklass värderas ej så mycket. Emellertid är det absolut nödvändigt att det blir tillfullo utrett var anledningen till olyckan föreligger. Vi ge oss ej tillfreds med mindre".

Det var en kall inledning på året 1918 och när begravningen av de tre gruvarbetarna ägde rum i Skällviks kyrka i januari gick kvicksilvret ner mot 30 minusgrader och snöstorm härjade. Det sägs att flera av gästerna förfrös sig på kuppen men ändå var det många som kom för att följa de tre till den sista vilan.

Artikelbild

Det skulle bara dröja ett knappt decennium innan sagan om Nartorpsgruvan var all: i november 1927 utgick order om omedelbart driftsstopp vilket kom som en chock för bygden och för de många anställda som gick ut i arbetslöshet. Detta skulle sedan leda till en ekonomisk kris för hela kommunen.