Krönika 1: Ok, jag är säkert helt sen här, men i veckan fick jag lära mig ett nytt ord. Ni har kanske redan hört det, men det hade inte jag. “Fangirla”, som tydligen betyder att vara helt besatt av något, typ “OMG OMG OMG One Direction, jag typ dööör!” Min första reaktion var huruvida det finns nåt “fanboya” också, men det gör det inte. Alltså är det typiskt tjejigt att gilla nåt så mycket att man blir helt besatt av det. Känns inte helt schysst att så mycket fördomar ryms i ett enda ord, för det ligger ju ett visst löjets skimmer över det hela. Enbart tjejer kan vara så fåniga att de går i taket av en popgrupp till exempel. Jag har nog träffat en och annan kille som också kan sägas ha varit besatt av det ena eller andra. Men då är det mer coolt, seriöst eller möjligtvis nördigt. Aldrig hysteriskt.

2: Alltså vad är det med alla radiopratare? Använder de aldrig nån form av manus så att de vet i alla fall på ett ungefär vad de ska säga? Har lyssnat rätt mycket på radio i veckan och slås av ett evigt hummande och “vadhetere”. De vecklar in sig i konstiga förklaringar som inte leder nån vart, de stakar sig och hakar upp sig och som lyssnare är det extremt irriterande att det aldrig blir nåt flyt. Jag vet att jag låter som mina föräldrar och säkert deras föräldrar före det och jag börjar väl bara bli gammal, men det är störande.

3: Nu blir jag ännu mossigare, men VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ SVENSKA? Jag har inget emot låneord och engelska ord är i regel coolare än svenska, men kom igen! Ibland blir det bara löjligt. Ett axplock från ett populärt morgonprogram i veckan: “det blir ju lite lame att hålla på med…”, första person som approves…”, “en dude who loves…”, “du tror inte att det blir piece on earth anyway…” Alltså jag vet inte. Blir det verkligen bättre?

Man får passa sig för att vara “too cool for school” själv också, man plockar ju upp en massa ord och uttryck från ungdomarna i skolan, men det är inte alltid det blir så bra att använda dem som vuxen. Särskilt inte om man inte riktigt greppat vad de betyder. Hörde om en stackars förälder som utropade ordet “cringe” - i helt fel sammanhang. I Slangopedia, slangordbok på nätet, står följande, något förkortade, definition: “En person som lider av social fobi, och som råkar njuta av My Little Pony och anime, klagandes på att alltid vara ”forever alone”. Ibland fäktas han med sitt plastsvärd och fäster en ”fejk” svans i byxorna och går runt i det offentliga och låtsas att han inte är mänsklig. Han är arbetslös och bor i sin mammas källare.” Det skulle lika gärna kunnat stå: “Förälder/lärare som försöker prata ungdomligt”. Alltså sjukt pinsamt eller obekvämt.