Middagar och släktträffar urartade i våldsamma politiska gräl.

Farfar var övertygad liberal och avskydde både extremhögern och extremvänstern. Han kunde inte förstå hur hans bror kunde skriva i en högertidning och dra skam över släkten.

Jag kommer att tänka på de hätska och tidvis ursinniga diskussionerna vid släktens middagsbord när jag ser 2018 års valresultat, ett Sverige med en tilltagande polarisering och uppskruvad temperatur i den politiska debatten.

Drygt 8 procent av svenska folket röstade på ett före detta kommunistiskt parti som fortfarande vill införa socialism i Sverige och avskaffa den privata äganderätten medan nästan var femte väljare anser att ett högernationalistiskt parti har lösningarna på Sveriges problem.

Närmare 30 procent av svenska folket har alltså röstat på de två partier som vill vrida klockan tillbaka, isolera Sverige från omvärlden och lämna EU, två partier med en patologisk förkärlek till starka ledare och en allsmäktig stat.

En av partiledarna vill bekämpa rikedom hos ett fåtal istället för fattigdomen bland cirka 250 000 pensionärer, den andre partiledaren försöker definiera svenskhet och etnicitet samtidigt som den ena medlemmen efter den andra utesluts från partiet på grund av rasistiska åsikter.

När man ser de unga, jublande valarbetarna på Vänsterpartiets valvaka undrar man hur många av dem som hört talas om Berlinmuren och vad som ägde rum under de årtionden som den separerade östra Europas länder från den västra delen av kontinenten. Fick de lära sig något i skolan om den terror och det massmord som deras ideologi resulterade i på andra sidan Östersjön?

Eftersom SD inte nådde upp till de 20-25 procenten som många förutspådde, anser vissa bedömare att partiet nu nått sin peak i opinionen.

Jag håller inte med om det.

Om de övriga partierna fortsätter att diskutera hur man ska ”förhålla sig” till SD istället för att ta krafttag mot det som verkligen utgör de akuta samhällsproblemen, såsom migrationskaoset, skjutningarna, våldtäkterna, vårdkrisen eller skolkrisen, kommer SD fortsätta att växa.

Missnöjespartier uppstår nämligen inte i ett vakuum utan på grund av att övriga partier lämnat walk-over genom sin naivitet och handlingsförlamning.

De flesta av SD:s väljare är inte rasister lika lite som majoriteten av Vänsterpartiets väljare längtar efter en kommunistisk diktatur.

Men ingen av dessa partier har svaren på de allvarliga utmaningar som Sverige står inför.

Det är marknadsekonomi och frihandel som höjer människors levnadsstandard, inte planekonomi och förstatligande av egendom.

Det är tolerans och inkludering som kännetecknar ett civiliserat samhälle, inte hat och rasism.

Men det betyder inte att övriga partier måste säga nej till varje kontakt med ytterlighetspartierna och därmed driva dem ännu närmare kanten.

Min farfar och hans bror kom aldrig överens, hur många middagar de än åt tillsammans.

Men de träffades och pratade åtminstone regelbundet.

På samma sätt borde alla partier som valts in i riksdagen kunna samtala med varandra.

Allt tyder på att arbetet i riksdagen kommer att spela en avgörande roll om en framtida regering ska kunna få igenom sina förslag. Då är det rimligt att den kommande regeringen söker stöd hos både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna när tillfälle ges.

Det handlar inte om ett långtgående samarbete, det saknas det förutsättningar för, utan överenskommelser i vissa sakfrågor.

Sveriges bästa måste vara viktigare än prestige eller ideologiska låsningar.