krönika Det är tidigt och gatan vaknar. Grannen vinkar och lyfter sin kaffekopp till en skål. Solen letar sig in mellan träden och fåglarna sjunger.

Jag talar om för mig att jag har semester, jag ska ingenstans det är stunden som gäller. Ett mycket litet barn går med sin mamma möjligen på väg till förskolan. Barnet vill gå självt och dessutom titta på allt. Modern har bråttom, hon ska någonstans men barnet är bara här och nu. Barnet kommer långt efter sin mamma som sträcker ut armarna och ropar; kom nu! Den som är på väg någon annan stans har svårt att verkligen möta den som är här och nu, tänker jag över min kaffekopp.

Jag kommer aldrig att bli lyckligare än nu! Nej det är inte VM feber som tar sig uttryck i just detta utrop. Självklart ser jag fram mot åttondelsfinalen men nej, det är inte det. Det är inte heller beslutet om att barnkonventionen ska bli lag 2020, vilket såklart är i högsta grad behövligt, som får mig att framföra detta påstående. Konstaterandet får mig inte att hoppa jämfota omkring i det daggvåta gräset men min känslostyrda hjärna förstår just nu att det är helt sant. Jag kommer aldrig att bli lyckligare än nu.

Trots allt jag förlorat, älskade och nära, finns just nu alla som finns. Just nu finns fler möjligheter än de framtiden kommer att erbjuda. Kanske är det just det som gör att vi människor har så svårt att fånga stunden. Just det där att allt bara kommer att bli sämre. Den insikten får man med åren. Unga människor, framförallt barn, bör få leva i aningslöshet. Vi gamla behöver inte berätta om det mindre lyckliga slut börjat skymta.

Trots att vi jagar fram genom livet är det inte slutet vi behöver fånga och nå utan stunderna. Stunderna av lycka. Många av oss har någon sorts oro som driver oss framåt. Vi är på väg. Delmålen mot lyckan radar upp sig, när vi köpt den där bilen, när vi kan åka på den där resan, när vi byggt den där poolen. Under tiden passerar stunderna. Samtidigt är det troligen den där oron som driver utveckling.

I ett forskningsprojekt som syftar till att bättre förstå hur människors luktsinne fungerar får en forskare frågan om meningen med just detta. Forskaren skrattar till och svarar att just den frågan vill ingen forskare ha. När han tänkt en stund kan han såklart redovisa tänkbar nytta med nya kunskaper men i grunden handlar det om intresse, nyfikenhet eller någon sort oro möjligen. Den där oron kan bli till poesi, musik, vetenskapliga genombrott så nog har den sin mening. När oron får fäste i något blir oron berikande i annat fall kan den tära svårt på människor.

Jag minns min ungdoms oro som rastlöshet. En känsla av att man borde vara på väg eller redan vara någon annanstans. Ett ben kunde börja gunga när man behövde sitta still. Man kunde till omgivningens irritation börja trumma på bordet. Jag tror nog att skolan behöver förstå just denna oro som lust till något mer än som olust. Lusten att fånga nått riskerar att med tiden bli missmod över vad man kan ha missat.

Just det där om att ”aldrig bli lyckligare än nu” är ju inget självklart glädjeskutt. Så många har det svårt just nu att den frasen kan tyckas som ett hån. Sjukdom, sorg eller kanske oro som slagit knut mellan hjärta och tanke finns i närheten för många. Den blå himlen torkar inte tårar. Jag ser det där och om någon behöver vila sin sorg eller smärta finns jag här. Att vara till för något eller någon är en del av min oro. En del människor är så bra på det och människor kan torka tårar.

Tankarna får komma och gå. Jag har semester. Det är inte automatkaffe i min kopp. Så ser jag att barnet plötsligt hört sin mamma och inser att nu är det dags att visa lite god vilja. Jag kan springa, tänker barnet, mamma ska få se! Det lilla barnet springer aningslöst mot sin mammas utsträckta armar. Förväntar sig inget att snubbla på utan springer skrattande och besvikelsen är stor i fallet. Nästa gång kommer barnet att noga titta på sina fötter och i värsta fall krocka med någon eller något. Hur tusan ska man springa, funderar barnets lärande hjärna.

Ja, hur ska man springa, tänker jag. Hur ska man leva? Man måste väl snubbla då och då? Det doftar sommar där jag sitter och jag anar minnen och förfluten tid. Som i en känsla av att allt som varit finns också nu.

”o, led oss till den underbara källa

där livet föds på nytt och vi kan se

att mörkret vi drogs in i var en fälla

och att det finns så mycket kvar att ge”

ur Elegi av Ola Magnell

För övrigt; ”heja Sverige” och må alla nättroll spricka i upplevelsen av jubel och kärlek.