Tänker tanken att jag är den där lila flickan som just nu kommit hem från dagis med min pappa och inte får komma in. Vi står utanför porten där jag bor. Pappa pratar med polisen som har vapen och som vaktar porten. Jag är kissnödig. Polisen säger till pappa att vi kan gå till gallerian om jag behöver kissa. Det vill jag inte. Jag vill bara hem. Till tryggheten. Eller det som jag hittills känt mig trygg i. Mitt eget hem. Men nu är jag så rädd att jag nästan kissar på mig. Rädd för att det ska vara någon hemma hos mig. Att det är därför vi inte får komma in. Någon som är ond. Någon som kanske ska skjuta mig.
Polisen pratar vänligt med flickan och hennes pappa. Utanför en annan port står en polis med draget automatvapen. Vad är det för värld vi lever i? "Det är rena Syrien" säger en man och skakar på huvudet. Jag vet inte, kanske kommer han från ett krigshärjat land, kanske har han bara sett bilderna på tv. Det spelar inte så stor roll. Han är rädd. Människorna här är rädda. Inte många vill berätta att de sett, vad de sett. De vill inte bli inblandade. När jag bodde där var jag inte rädd för något. Eller jo, för fullgubben. Nu skulle jag inte våga bo där. Men vem ska då bo där? Vem ska våga. Vem ska riskera sitt eller sina barns liv?
Läs också: Skottskadades i höstas - nu död.
Det är lätt att säga att det bara är människor som rör sig i den grovt kriminella miljön som drabbas. De skjuter bara ihjäl varandra. Lika så gott, så blir vi av med dem, verkar vara enda sättet – så skulle jag aldrig säga. Alla är de någons barn. Och vore det nu mitt barn som låg mördad på sjukhuset, om det var jag som skulle vika undan det vita lakanet för att säga: ja det är min son, då skulle jag vara rasande. Rasande på det system som inte kunde skydda mitt barn. Rasande på allt och alla som inte kunde hindra att det ofattbara skett.
Att människor skjuts och dödas i Hageby är inte ett Hagebyproblem. Det är ett problem för oss alla. Vad har vi skapat för värld, för stad, för bostadsområde egentligen? För mer än 30 år sedan jobbade jag på fritidshem och vi kunde då alla se vem av barnen det skulle gå åt helvete för och det kändes redan då sorgligt, trots att maskorna i skyddsnätet var betydligt mer finmaskiga. Nu är maskorna gigantiska och det är svårare att fånga upp barnen och ungdomarna än vad det var då, men något måste göras, någon måste laga skyddsnäten.