Krönika När jag vaknar är det mörkt. Inget konstigt, utan precis som vanligt så här års, men det är 25 grader varmt när jag vandrar ut mot väntande frukost.

Hundarna jag möter har valt samma hotell som jag och hoppas också på frukost. På dagarna ligger dom på stranden som oss andra. Dom ligger där och flämtar i skuggan. Då och då reser dom sig med ansträngning och går till poolen för en slurk vatten. Klor tycks vara att föredra jämfört med det salta havet. Insekter håller konsert i grönskan runt omkring och det ljusnar fort. Klockan 7 är det ljust och som om det fanns en dirigent i träden upphör insekternas spelande. Några örnar kretsar vid strandkanten och den mycket smala lilla katten gömmer sig bland frukostborden. Som du förstår är jag ledig men jag påminns hela tiden om vardagen via mailflödet.

Det är 36 grader i skuggan när jag sedan slår mig ner för att svara på mail och skriva krönika. Bortom ett buskage hörs trummor och sång. Jag är i Gambia. Gambia i Afrika. Som barn trodde jag nog att Afrika var ett land. Jag minns ständiga förmaningar ”är upp maten, tänk på barnen i Afrika”. Häromdagen passerade en massa skolungdomar på stranden. Deras vita T-shirts hade texten ”the hope of Gambia”. Möjligen är den saken mer uppenbar i Gambia än i Sverige men precis lika sant överallt. Kunskap är makt och skapar möjligheter såväl individuellt som kollektivt.

Jag försöker intala mig att turismen är bra för Gambia och att vår närvaro här därmed är till nytta. Man förmodas pruta här i Gambia, det säger alla att man ska. Men hur ska jag kunna det.? Dels säljs inget jag behöver och absolut inte till pris jag inte har råd med.

Det känns svårt när barn kommer fram och försöker sälja saker jag inte vill ha. Många beskriver det som att man inte kan ge pengar för då har man dom efter sig hela tiden. Själv inser jag att man kan ha dom i sig hela tiden oavsett om man gett eller inte gett. För övrigt bör man inte heller mata hundarna eller ge dom rent vatten, då kommer dom att följa efter såklart. Ganska mänskligt eller? Jag hinner tänka på far som skulle haft mycket svårt med allt detta. Troligen hade han vandrat stranden fram med en drös av hundar han matat och barn han gett pengar i släptåg. Han hade den typen av motorväg till hjärtat. En motorväg som inte alltid var lätt att leva med.

Ett ungt grannpar på hotellet kom på iden att samla in pengar via Facebook varpå de köpte böcker och pennor till skolor här i Gambia som dom sedan for omkring och lämnade. Dessutom köpte dom ris som delades ut i fattiga områden till stor glädje för mottagarna. Stort gjort av dom må man säga. Det finns en påtaglig framtidstro i Gambia men vägen är fortfarande lång.

I Norrköping har vi ett antal tiggare att förhålla oss till och som om all fattigdom i världen inte fanns diskuteras huruvida man bör ge till dom eller inte. Ofta låter det som att valet står mellan att hjälpa alla eller ingen. Eller att hjälpa i hemlandet istället vilket somliga anser bättre även om tanken inte får några konsekvenser. Alternativet är väl att alltid, utifrån förmåga, hjälpa där man ser att det behövs. Göra nått, se mer än till sig själv, bry sig och sträcka ut en hand - det är väl ganska mänskligt rent av?

Nu startar Musikhjälpen snart och riktar där fokus på ett hjälpområde. Musikhjälpen ger oss alla möjlighet att hjälpa på ett konkret tydligt sätt och jag vet att Fritidsgårdarna i Norrköping och även en del skolor kommer att samla in pengar. Denna gång är temat för Musikhjälpen ”barn är inte till salu” och handlar om sexhandel, behov av utbildning och fattigdom.

Varje minut säljs fyra barn i sexhandeln världen över. En del barn som lever i fattigdom tvingas bidra till familjens försörjning och att sälja sin kropp kan ibland vara det enda alternativet. Det är förbjudet att köpa, sälja eller delta i handel av människor. Ändå har människohandeln blivit en av världens största organiserade brottsliga verksamheter, där barns kroppar är en efterfrågad handelsvara. Sexhandeln med barn är en växande kriminell miljardindustri, där mörkertalen är enorma. Många av de barn som far illa syns knappast i någon statistik. Två miljoner barn utnyttjas i sexhandeln varje år, men bara i Indien uppger FN att siffran är 1,2 miljoner, och organisationer är eniga om att fler barn är drabbade.

Sexhandeln med barn har många olika ansikten. Det kan röra sig om flickor som tvingas leva instängda i bordeller under fruktansvärda förhållanden, förövare som beställer sexuella övergrepp på barn via nätet, pojkar som utnyttjas sexuellt av turister eller flickor som säljs av sina föräldrar i tron om att de ska få arbete, men som istället tvingas bli sexslavar hos rika familjer. På grund av det stora tabut kring frågan kan handeln fortgå i det fördolda. Bristande lagstiftning gör det dessutom extra svårt att straffa förövarna. Ett barn som blir offer för sexhandel berövas en trygg uppväxt och upplever fysiska och psykiska trauman som ofta följer med dem hela livet.

Ja man blir förskräckt när man förstår hur det är. Kontrasten mellan allt det vackra runt omkring mig och allt lidande nästan känns i huden. Trummorna dunkar vidare och en vit häger kommer spetande, stannar och tittar undrande på mig. Hen vill nog ha något förmodar jag. Som vi alla på olika sätt. Eller också undrar hen bara vad jag sysslar med, varför jag lämnat stranden och sitter här i skuggan som någon sorts Ferdinand.

Vi som lever med motorvägar till våra hjärtan eller åtminstone inte har murat in våra stackars hjärtan får leva med att göra det vi förmår. Möjligen försöka känna lite stolthet över just det. Inte mår hjärtan väl bakom murar, där skrumpnar dom troligen och inte blir något bättre för att vi inte låtsas se det vi ser. Barn är ofta fina på det sättet, när dom ser någon som behöver hjälp vill dom hjälpa. Barn låstas aldrig inte se. Om detta är barnsligt låt oss då vara mycket barnsliga.