krönika Små snöflingor faller. Det har varit sportlov och skolbarnen har fått sova ut. En del har åkt skidor eller skridskor.

I slutet på lovet har faktiskt en del barn börjat sakna skolan och kompisarna där. Samtidigt har andra fått ont i magen för att det snart är skolmåndag igen.

För egen del blev det inget sportlov. Alla borde kanske ha sportlov, dels för att kunna vara tillsammans med barn och barnbarn men kanske även för bara få tillfällen att ”hinna i fatt sig själv”.

Jag minns att far tyckte det var konstigt att både min fru och jag behövde arbeta när vi ändå hade fullt upp med barn och så. Det fanns ju nämligen en tid då det var möjligt att leva på en lön. Under min uppväxt hade många av mina kompisar sina mammor hemma. När fäderna kom hem stod maten på bordet, det var liksom alltid städat och tvätten växte inte till ointagliga berg.

Idag stressar föräldrar runt som tokiga för att hinna allt. Barns ska skjutsas, läxor ska hanteras, det ska städas och tvättas och fritiden ska formas på ett meningsfullt sätt. Så länge allt flyter på går det väl ändå an. Men om bilen går sönder, om tvättmaskinen som man fortfarande har avbetalning på avlutar sin gärning, om barnen får problem i skolan eller om någon närstående blir sjuk riskerar hela pusslet att falla i bitar. Lite sportlov kunde vara på sin plats.

Livspusslet tenderar att vara mer som att gå på lina än stillsamt pusslade vid brasan och som farfarmorfar vet jag. Jag ser alla risker bland möjligheterna. Jag har lärt mig att ingen har livet i sin hand och att vara sin egen lyckas smed inte är så meningsfullt om man inte ämnar smida lite även för andra.

”Nu måste jag faktiskt tänka lite på mig själv” hör jag någon säga vid kaffeautomaten. Men hör gör man då? Betyder det att man ska tänka bort andra som möjligen stör sitt eget varande? Ibland kanske det bara betyder att man måste vila sina sinnen en liten stund för att sedan kunna vara till nytta för andra. Vi som är för gamla för att förklaras utifrån olika bokstavskombinationer har möjligen lärt oss leva med våra tillkortakommanden. Min stackars fru vet att jag vill veta ”när” någon ska komma, att det behöver vara undanplockat kring mig för att jag ska kunna koppla av och andra mer eller mindre besvärliga knepigheter. Inget av detta förklaras med bokstäver i olika kombinationer utan mer ”han är som han är gubben”, ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”.

Snöflingor virvlar i isande vind och jag drar rocken tätt kring mig. Det är kallt och halt att gå. Trottoaren framför mig tycks lång som en evighet men jag vet att det kommer att ta mig 20 minuter sedan är jag i värmen. Som jag går där vet jag också att det kommer en vår. Ljusa morgnar med fågelkvitter finns liksom på andra sidan av det som är nu. Till och med sorgen har sin tid, har jag lärt mig, även om saknaden kan komma att vara för alltid. För barn är det där svårt att omfatta. Här och nu gäller för barn vilket ofta är en tillgång då det möjliggör fullständig lycka i stunden. Samtidigt riskerar svårigheter att för barn att kännas som för alltid. Den känslan kan drabba oss alla ibland såklart. Tilltron till att allt kan förändras är ingen självklarhet.

Jag skulle inte vandra här i kylan om jag inte trodde att jag skulle komma fram. När man inte längre tror riskerar man att ge upp. Barn som vuxna. Så här i OS tider blir allt det där så tydligt. Diverse idrottare ska förklara varför man lyckats eller inte.

– Hur kommer det sig att det gick så bra idag?

– Nej, ja vet inte, kände väl att det kanske var möjligt, sen såg jag att det var möjligt!

– Men hur kunde du prestera som du gjorde?

– Nej, ja vet inte, har väl byggt självförtroende och ja så är det ju hela teamet som gjort bra.

Så jag väljer att tro att saker är möjliga tills det inte längre är möjligt att tro och jag vet att somligt blir möjligt bara när man tror. Allt har sin tid, det svåra som det lätta. Somligt svårt är mycket långt, som en evig vandring i isande vind så vi tänder eldar för varandra. Öppnar våra dörrar, gnuggar kalla fötter framför brasan och stryker bort tinade tårar från frusna kinder. Vi gör så för att vi är människor och för att det är mänskligt att behöva tröst.

Det här är inte för alltid utan bara nu.