krönika Jag går mycket långsamt runt hörnet. Det är isigt och mycket halt. Jag ser mig som från sidan och ser en gammal mycket försiktig man som jag förstår är jag.

Men samtidigt som jag är den där försiktige mannen i övre medelåldern är jag alla mina åldrar. Jag får lust att kana fram och se hur långt jag kan glida. Jag får lust att stanna till och försöka fånga snöflingor i munnen. Så jag blir stående där obeslutsam och uppfylld av alla mina åldrar. Sedan tar jag mig samman, inser att någon snart kommer fram och undrar om farbror inte mår bra, och fortsätter min försiktiga isvandring.

Första gången någon kallade mig farbror var jag 18 år. Jag minns det väl. En kille i 8-års åldern kom fram och sa "kan farbror säga hur mycket klockan är" Jag ansåg mig lika lite då som nu vara en farbror. Jag är en människa med väldigt många åldrar i mig. Ju fler åldrar man har i sig ju klokare är man tänker jag förnuftigt. Men det gäller att inte tappa bort sina tidigare åldrar.

Nu när det snart är jul är barnåldern i mig mycket förväntansfull alltmedan min nuvarande ålder tvingar mig att säga; julklappar vill jag inte ha. Julklappar köper vi bara åt barn och barnbarn, för mig är samvaro det viktigaste. Barnet i mig hatar när jag säger allt det där. Barnet i mig anser att julklappar är ett tecken på kärlek och betydelse.

Pappa, som misstänkte att den julpeng jag fick i kuvert från mor inför varje jul var ett försök att köpa mig, var för sin del frikostig med julklappar. Han var inför varje jul uppfylld av tanken på hur glad jag skulle bli när jag fick öppna mina paket. Så uppfylld att han inte kunde låta bli att avslöja innehållet redan före julafton vilket ledde till att jag tidigt fick lära mig att låtsas bli förvånad. Jag förstår nu hur illa det är att likställa paket med kärlek. Den som är i stort behov av kärlek kommer aldrig att finna den i paket, hur många de än är. Pengen från mor gick heller aldrig att växla in till kärlek.

Jullov, så härligt för alla hårt arbetande elever. Detta skrivet i medvetenhet om att somligas julledighet grusas av sämre betyg än de hoppats på. För en del är betyg verkligen betyg på hela ens person och i värsta fall ett tecken på om man uppskattats eller inte. Andra är mer trygga i att betygen faktiskt handlar om en bedömning gällande förmågor i olika ämnen. För egen del minns jag att jag stod helt skyddslös inför andras bedömning av min person. En del av oss förblev skyddslösa inför andras bedömningar.

En del har på olika sätt makten att bedöma andra. För somliga tycks det vara njutbart och en bekräftelse på egen förträfflighet. Andra förmår förhålla sig mer ödmjukt. Det som synes var en rätt ful ankunge kan visa sig vara en svan vill jag minnas att en saga förmedlade.

Jag ska köpa gran och det kommer att ta tid att välja. Far kommer att kritiskt granska varje gran jag väljer ut. Osäker på hur detta är möjligt. När jag sedan väl kommer hem med granen behöver jag bifall för dess skönhet. Nåja jag kanske kan sätta mig över den saken. Stå för min gran helt enkelt oavsett andras bedömning.

Om man varit snäll får man julklappar. Så sa man och så sägs det. Om man inte är för gammal. Som barn försökte jag vara snäll även om jag inte tror att det hade med julklappar att göra utan bara det faktum att barn behöver uppskattning och att få känna att man duger eller rent av är lite bra. Det är det barn vill. Det är det vi alla vill, i alla åldrar.

Mina barnbarn skickar önskelistor inför jul. Min önskelista bär jag invid mitt hjärta. När jag tittar på den förstår den äldre mannen i mig att tomten inte tillverkar sådant i sin verkstad. Hur skulle det gå till? Ändå hoppar barnet i mig jämfota av förväntningar. Mitt i Julfriden kommer så alltid ett stråk av besvikelse eller vemod. Som "när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va".

God Jul bäste läsare, vad vore jag utan dig, inte läst troligen.

När man är med dom man älskar

och dom som älskar en.

och det inte är för tidigt

och det inte är för sent

nej, just när snäckan öppnar sej,

för att andas en minut

och ingenting av allt man minns

är vackrare än nu.

Det är då man vill få gömma sej

och gråta som ett barn,

när man jämför hur det är

med hur det hade kunnat va'

Mikael Wiehe