krönika När en taxi stoppades av polis i januari förra året hade passagerarna, tre tonåringar, fem automatkarbiner med fyllda magasin och 280 skarpa patroner med sig i två sportväskor.

Efter att tingsrätten dömt gärningsmännen för synnerligen grovt vapenbrott rev Svea hovrätt upp domen och valde i stället den mildare påföljden grovt vapenbrott.

I sin motivering skriver Svea hovrätt:

”Enligt hovrätten är antalet vapen inte så stort att enbart den omständigheten medför att brottet ska bedömas som synnerligen grovt”.

Straffen sänktes till fängelse i ett år och åtta månader för de äldre och åtta månader sluten ungdomsvård för den yngre.

Det krävs tydligen tyngre militär beväpning för att ledamöterna i Svea hovrätt ska inse allvaret i att tonåringar åker omkring med automatvapen i tätort.

I april 2016 våldtogs en 13-årig flicka i Sjöhagaparken i Mariestad.

Mannen dömdes till skyddstillsyn och inledningsvis yrkade åklagaren på utvisning men drog sedan tillbaka detta under rättegången.

Motiveringen: ”Han hade trots allt etablerat sig väl i landet och det gick bra för honom. Då kändes det oskäligt att yrka på utvisning”.

Åklagarens argumentation är minst sagt anmärkningsvärd.

Om man döms för våldtäkt i det land där man sökt fristad är det svårt att hävda att integreringen gått bra.

I ett annat uppmärksammat fall helt nyligen inledde en kvinnlig anställd på ett HvB-hem ett förhållande med en asylsökande som fått flytta hem till kvinnan.

Mannen utsatte kvinnans 12-åriga dotter för ett sexuellt övergrepp och den asylsökande dömdes till 100 timmars samhällstjänst.

Även i detta fall valde åklagaren att inte yrka på utvisning eftersom hon utgick ifrån att ett tidigare utvisningsbeslut vunnit laga kraft, ett antagande som visade sig vara inkorrekt.

Enligt utlänningslagen måste en person ha dömts till en svårare påföljd än böter för att utvisning ska komma ifråga. Man ska också ta hänsyn till bland annat ”social och kulturell integrering”, något som uppenbarligen ignoreras av domstolarna när man dömer i många fall av våldtäkter och annan grov brottslighet.

Man kan fråga sig varför domstolarna är så slappa i sin tolkning av utlänningslagen och inte utvisningar tillämpas oftare än vad som är fallet.

Hur kommer det sig att domarkåren är i sådan otakt med verkligheten?

Kan det vara så att juridiken fortfarande präglas av den vänstervåg som svepte in över Sverige under 1970-talet när fängelsestraff ansågs integritetskränkande och att det i själva verket var samhällets fel att vissa blev kriminella?

I så fall är det illavarslande.

Ansvariga politiker måste se till att de nya och skärpta lagar som stiftas också tillämpas i praktiken.

Vi befinner oss i ett läge där en allvarlig poliskris råder i Sverige samtidigt som skottlossningar, mordförsök och våldtäkter når nya, oroväckande nivåer. Därför är det bra att regeringen nu utreder om straffrabatten för unga brottslingar ska tas bort. Straffrabatten kan till exempel innebära att en 18-åring kan få en halverad strafftid jämfört med en 21-åring där båda begått samma typ av brott.

Påföljden för grova brott måste stå i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Att åka omkring med automatkarbiner innebär en allvarlig samhällsfara och straffpåföljden bör därför stå i relation till det brott som begåtts.

Målet för rättsväsendet sägs vara den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet.

Om det målet skall uppnås krävs det en bättre anpassning till verkligheten från domstolarnas sida.