Jennie K Larsson, doktorand vid Remeso, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, vid Campus Norrköping, forskar om integrationspolitik.
Hon har också en bakgrund som journalist. 1995 var hon med och startade tidskriften och stiftelsen Expo, som granskar högerextrema och rasistiska tendenser i samhället.
För 25 år sedan, i början av 1990-talet, brann flyktingförläggningar i Sverige, i bland annat Kimstad utanför Norrköping.
Då kom flyktingströmmarna från krigen på Balkan, från ett sönderfallande Jugoslavien.
Nu kommer det nya flyktingströmmar, från andra krig - och asylboenden runt om i landet brinner.
1995 mördades John Hron - ett av flera mord med rasistiska förtecken på 90-talet. Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 och vit makt-scenen växte. Expo startades av ett gäng unga journalister som ville skriva om de här frågorna.
Ser du paralleller mellan det som händer nu och hur det var på 90-talet?
– Ja, det gör jag. Det finns flera tydliga paralleller att dra, men jag tycker också att det är viktigt att betona att de här 20 åren inte har varit fria från rasistiskt och högerextremt våld. Det har funnits hela tiden. Men nu har det eskalerat upp. Det är återigen flera samverkande faktorer.
– Mangs i Malmö har varit inspirerad av Lasermannen och nu är det flyktingförläggningar som brinner. Igen.
– Och vi har ett rasistiskt parti i riksdagen igen, säger Jennie K Larsson.
– Det hänger ihop – det är inte isolerade händelser. Det är ett samhällsklimat.
På 90-talet var det hög arbetslöshet, precis som i dag, och ekonomisk kris. Också i dag är det ett tajt ekonomiskt klimat, och människor är rädda, för att förlora sina arbeten och få det svårt ekonomiskt, säger Jennie K Larsson.
– Det finns många paralleller med 90-talet – men det finns också stora skillnader, säger hon och talar om en normalisering av rasismen i det offentliga rummet, och en ”vi måste prata om invandring-retorik” på ledarsidor.
– Normaliseringen och förskjutningen av rasismen har gjort att vi tolererar saker som vi inte tolererade då. Det är det som gör mig räddast, säger Jennie K Larsson.
På frågan varför SD har nästan 20 procent av väljarstödet, att alla inte kan vara rasister, svarar hon att nej, hon tror inte att alla väljare är rasister.
– Jag tänker att det finns en mekanism, en rädsla i samhället. SD har lyckats polarisera debatten i Sverige, så det har blivit en konfliktlinje mellan ”vi och dom”.
Hon lyfter fram att Expo i dagarna beskrivit hur uppmaningar till fler bränder och våldsbrott fyller kommentarsfälten under artiklar om brinnande asylboenden i SD-vänliga Facebookgrupper.
Samma dag vi gör intervjun sker morden i skolan i Trollhättan, enligt polisen ett hatbrott med rasistiska förtecken.
Jennie K Larsson lyfter fram andra strömningar som också finns i samhället, alla de som inte röstar på SD, alla som jobbar ideellt med att hjälpa flyktingarna. Hon talar om ett möjligheternas fönster som håller på att öppnas, att det är inte hugget i sten att SD fortsätter växa. Historien har visat partiers upp- och nedgång.
– Vi är många som vill ha ett samhälle som inte stänger ute människor som flyr från krig, säger Jennie K Larsson.
I december disputerar Jennie K Larsson på en avhandling om integrationspolitik som heter Integrationen och arbetets marknad.