Scrollar bland mina minnen på Facebook. Det är lite som vår tids dagbok på nåt sätt. Varje dag får jag veta vad jag gjorde just den här dagen tidigare år. Tänk om man hade haft Facebook hela livet, vad häftigt det vore! Samtidigt slås jag av hur väldigt enahanda livet ter sig när jag ser tillbaka.

Det är kommentarer om mängder av utvecklingssamtal i augusti och januari, kräftskivor och höstfärger i september, likartade semesterbilder, badutflykter, julfirande, äntligen fredag, trötta kvällar och olika quizvinster. Människorna varierar ibland, men oftast inte. Man ser att barnen har blivit äldre, men själv är jag mig ganska lik, så klart.

Jag önskar att jag alltid varit lika duktig på att dokumentera mitt liv. När jag var tonåring skrev jag dagbok, men när jag tittar tillbaka på dem är det egentligen bara knapphändiga anteckningar om olika aktiviteter, sällan vad jag tänkte eller kände. Kanske trodde jag att jag skulle minnas det ändå. Önskar så att jag skrivit lite mer.

Dagens unga kanske inte heller skriver ner så mycket om vad de tänker och känner, men de dokumenterar desto mer i bilder. Kanske är det lättare att minnas själva känslan också då.

Någon gång i början av mina elevers tid på skolan, brukar de skriva ett brev till sig själva om saker de tycker att de borde tänka på sina sista år i grundskolan, saker de är nöjda med och saker de hoppas på. Jag brukar spara dem och dela ut när de slutar nian och det blir alltid ett himla fnissande och många kommentarer om hur de tänkte då. Man förändras ju och det lättaste sättet att upptäcka det är ju faktiskt att skriva ner saker. Det kan räcka med att läsa det en vecka senare så kan man tycka annorlunda om någon liten detalj, även om man tror att man tänker precis likadant. Jag försöker alltid övertyga dem om att de ska spara så mycket som möjligt, för det är oftast intressant att komma tillbaka till. Och hur korkat det man tänkte än ter sig senare, är det också viktigt att känna lite ömhet för den man en gång var.

Sen kanske inte allt behöver dokumenteras. Imorse såg jag en man som skjutsade, vad jag antar var, en tonårsdotter på cykeln. Medan pappan stretade på, satt flickan på pakethållaren, fullt upptagen med att ta selfies från olika vinklar och med olika ansiktsuttryck. Det såg vingligt ut.

Om ett år idag, kommer jag förhoppningsvis att bli påmind om när sex gulliga elever omtänksamt frågade om jag ville följa med dem och äta lunch på restaurang eftersom skolans matsal serverade pastasallad och de vet hur mycket jag inte tycker om det. Det blir ett fint minne.