Carin Götblad, före detta länspolismästare i Stockholm, är utsedd till nationell samordnare mot våld i nära relationer av regeringen och ska sommaren 2014 tillsammans med sin arbetsgrupp lägga fram ett slutbetänkande kring hur samhället kan bli bättre på att hantera och motverka relationsvåld. Som ett steg i det arbetet ägnar hon hösten åt att åka runt i landet och lyssna. Hon möter till exempel myndigheter, gärningsmän, utsatta och offer och på onsdagen besökte hon anstalten i Kolmården där flera män dömda för relationsvåld sitter fängslade.

På anstalten i Kolmården jobbar man bland annat med behandlingsprogrammet IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme), ett program som bygger på att den intagne själv måste inse och erkänna sin skuld. Något som inte alltid är det lättaste.

- Den här typen av brott får stora konsekvenser, vi måste växla upp. Ofta handlar det om en långt gången förnekelseprocess, man kan rent av själv vara övertygad om att man inte är skyldig, säger Vilhelm Grevik, kriminalvårdschef i Norrköping.

- Som gärningsman känner man ofta en stor skam och är rädd att barn och jobb ska tas ifrån en, därför förtränger man problemen, säger Carin Götblad.

Bland annat träffade Götblad under besöket två intagna som berättade om sina egna erfarenheter.

- Det har varit två jättegivande samtal. Vi ställde bland annat frågan vad samhället kan göra för att de frivilligt skulle ha tagit steget att söka hjälp tidigare för de här aggressionerna och de svarade att det var som en push känna medkänsla från omgivningen.

Hon poängterar att det är en väldigt komplex fråga med två sidor.

- Att dels ta avstånd från våldet, men samtidigt ge stöd för att de ska våga få hjälp. Hur ska man få bort skamkappan samtidigt som man gör tydligt att det är ett oacceptabelt beteende? Det är viktigt att kunna prata utan pekpinnar.

Planen fram till slutbetänkandet är att vara aktiva, bland annat med debattartiklar och debatter och samordnaren har förutom det som omtalats ovan redan fått upp ögonen för specifika saker.

- Fler måste våga prata om våld tidigare. På så sätt skulle vi kunna fånga upp utsatta tidigare.

Hon poängterar också att det är viktigt att se till barnen.

- Vad vi sett så här långt är att barnen ofta glöms bort. Det finns tre nationella planer och barn omnämns inte ens i dessa. De män vi talat med idag kom från olika miljöer, men båda hade fått stryk som barn. Därför är det viktigt att även titta på barnmisshandel.

Det finns mycket för myndigheterna att göra på området slår hon fast och lovar samtidigt ett tydligt handlag från egen sida.

- Myndigheter jobbar alldeles för mycket i stuprör, man krokar inte i varandra tillräckligt bra och jobbar inte tillräckligt långsiktigt.

- Vi ska försöka vara ganska konkreta och inte syssla så mycket med policys. En massa ord ändrar inte mycket, det är vad man gör som räknas. Det får inte bli för mycket prat och för lite verkstad.