Laddar...

Att komma hem igen

Ibland när jag kommer hem från skolan brukar jag önska att någon skulle ha diskat åt mig, lagat mat eller bara tjatar på att jag ska plugga. Jag blir ofta avundssjuk på de som har flyttat från sin hemort för att studera någon annanstans, eftersom de kan åka hem till sina familjer på lov eller helger och bli ompysslade på samma sätt som de har blivit hela livet. Man bor i sitt gamla rum hela lovet, och tillslut känns det säkert som om man aldrig har flyttat ut. Man har en mamma som tvättar, en pappa som lagar mat och kanske ett syskon att retas med.

Men om man som jag bor i samma stad som sina föräldrar, blir det oftast så att man tar en fika ihop för att sedan skiljas åt. Man umgås inte lika tätt inpå och inte lika i långa perioder. Just därför är jag avundssjuk på de som kan åka hem, och stanna en längre tid. Det är trots allt den där hemmakänslan jag saknar mest, den känslan som man får när man ligger i soffan framför tv:n med föräldrarna bredvid, småpratandes om Melodifestivalens bidrag. Det vardagliga helt enkelt. Och det hinner man inte riktigt få på några timmar.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att åka hem till mina föräldrar. Det var en månad sedan jag varit där sist, och jag saknade dem (och katten förstås) väldigt mycket. Så jag åkte hem och sov över en natt. Det var förstås inte precis samma känsla som när jag bodde hemma. Mitt barndomsrum är uttömt på möbler och jag fick sova på en madrass, men det spelade ingen roll. Jag vaknade av att katten jamade och trampade bredvid mig, pappas snarkningar lät från rummet intill och ljudet av mamma som gjorde frukost hördes från nedervåningen. Måste jag tillägga att solen sken och fåglarna kvittrade utanför mitt fönster? Det var hemma.

Det var så värdefullt att få komma hem och känna det där. Att få bli liten igen och klättra ner från vuxen-stegen, bara för ett tag. När jag bodde hemma ville jag helst av allt flytta ut och skaffa eget. Men det är väl som de säger, när man slutar ta det för givet, uppskattar man allting så mycket mer efteråt.

Efter ett tag, ja redan efter en natt, kände jag att jag saknade min lägenhet. Att få välja kanal på tv:n, spela musik högt eller rota i skafferiet efter det där godiset jag just köpt. Jag längtade till och med till ensamheten. Det man irriterade sig över när man bodde hemma, kom tillbaka igen. På natten hörde jag katten sjunga opera, pappa snarkade lika högt som alltid och jag vaknade till så fort någon gick upp på toa. Mina kläder var täckta av katthår, och klädrollern var som vanligt spårlöst försvunnen. Det är nog bra att komma hem och känna sig liten ibland, men det är nog inte bra om man gör det för ofta. Till slut måste man klara sig utan att få bli liten då och då. Fast jag tror ändå att jag kommer åka hem och hämta energi på nytt om någon månad eller så.

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Norrköping



Barnkammaren