För några veckor sedan kom årets svenska bottennapp ”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström. ”All Inclusive” är i jämförelse en charmig och tilldragande historia. Den gör sig inte till, försöker inte vara något annat än sig själv. Karin Fahléns komedi är gjord endast för de som söker förströelse.

Inger åker iväg på resa tillsammans med sina ­vuxna döttrar, Tove och ­Malin. Förutsättningarna är redan kraftigt försämrade eftersom hennes man precis lämnat henne för en annan kvinna. Väl på plats bestämmer sig Tove för att försöka ge mamma lite vigör genom att betala en man för att ge Inger uppmärksamhet.

Egentligen finns det enorm potential i huvudpremissen. Historien snuddar vid så många intressanta ämnen. Skådespelarna är av rang: Liv Mjönes, ­Suzanne Reuter och Jonas Karlsson har både förmåga och charm. Fahlén borde kanske själv reflekterat över riskerna med humor parat med berättelsens kärna. Så mycket roligt finns inte att bygga på i historien.

Komiken plockas i stället på stereotyper. Avdankad, deprimerad äldre dam. Oansvarig partytjej som ­glider igenom ett skitigt liv. Stram kvinna frustrerad över att livet som ordentlig och ”duktig flicka”.

Rollfigurernas historier är inte speciellt roliga och gestaltas inte så heller. Men regissören har valt att karikatyrisera varje karaktär så att publiken ogenomtänkt skrattar sig igenom svag dialog. Rollsättningen är i alla fall lyckad. Suzanne ­Reuter och Liv Mjönes speciellt ­skapar intresse för vad som egentligen är ointressanta karaktärer. Charm fungerar ett tag. Tänk om regissören hade vågat mer.