– Vi har ett späckat program under jubileumsdagen, dit allmänheten är välkommen, säger ordföranden Lars-Göran Arvidsson. Och landshövdingen Elisabeth Nilsson har lovat komma. Liksom Lasse Hellander från förbundsstyrelsen.
Får man även komma i kontakt med bina?
- Absolut. Vi kommer att visa bin och bikupor, men också hur man slungar honungen. Så det är ett bra tillfälle om man funderar på att bli biodlare och få se lite hur det går till.
– Vi har även bjudit in två föredragshållare. Dels professor Bengt Nihlgård från Lund som ska berätta om binas nytta i naturen, dels krögaren Jerney Kovac från Enoteket, som ska prata och demonstrera runt ämnet "honung i matlagning". Han är ju från Italien, så man får nog räkna med lite italiensk prägel på matexemplen och det kommer att bli avsmakning av olika honungsrätter.
– Dessutom blir det också en utställning om biodling den här dagen.
Hur började biodlingen på Vikbolandet?
– Biodling på Vikbolandet lär det ha funnits så länge som det varit bebott härute. Men föreningen har sitt ursprung i Gåsätters Bivänner i Kättinge, som bildades 1917, troligen med stinsen A.L. Karlsson från Jonsberg som ordförande. Jag kan nämna att vi fått kontakt med Karlssons dotterdotter, som vi bjudit in till jubileet och hoppas få höra lite mer om hennes släkting.
– Men sedan 1917 har det skett flera namnförändringar och en sammanslagning av föreningar. Den nuvarande föreningen bildades nämligen 1967 genom sammanslagning av Östkinds och Björkekinds biodlareföreningar.
Hur många medlemmar är ni idag?
– Vi är drygt 60 medlemmar och ett 10-tal stödmedlemmar.
Vad är det för skillnad på biodling idag och för 100 år sedan?
– Bina är förstås precis desamma i dag som då, men vi har annan utrustning idag för att producera honung. På den tiden var det ungefär fifty fifty när det gällde att använda halmkupor och ramkupor.
– Idag använder vi bara ramkupor, men då såg man väl halmkupor som mer naturliga bostäder, eftersom de bodde i trästammar och stubbar. Och halmen isolerade ganska bra.
– Men idag vill ingen ha halmkupor, för det blir bara orationellt och när de skulle ta hand om honungen, tog de ofta död på bina, för att pressa fram honungen. Så det gällde att få mycket svärmar på den tiden, så man kunde hålla stammen vid liv.
– Och vi har lyckats hålla föreningen vid liv i 100 år nu. Det känns bra och därmed är vi ett par år äldre än biodlareföreningen i Norrköping och det känns ju också positivt!