Modelljärnvägen som byggts upp och slingrade sig över hela Laxholmskällaren fick ögonen att lysa på både pojkar och vuxna män. För att det är mest män som går i gång på tågbanor stod klart på lördagen.
- Varför man håller på med sånt här? Man gillar tåg, både i skala 1:1 och 1:87, sa Anders Svensson, Kalmar, från intresseföreningen Modul Syd.
Historiskt intresse
Den uppbyggda banan var just i skalan 1:87, den vanligaste storleken. Tågen körs med digital drift, vilket gör att det går att köra flera tåg samtidigt. Varje tåg har en egen adress, så det går att styra varje tåg för sig. Rälsen köper man färdig, men stora delar av landskapet bygger man själv.
- För mig är det ett historiskt intresse, egentligen. Jag håller på mycket med järnvägshistoria, säger Anders Svensson som är engagerad i veterantåg i Västervik.
Många av medlemmarna i Modul Syd, en av landets två intresseföreningar för modelljärnväg, fick sina första modelltåg som små grabbar. Sedan har de tagit upp intresset igen i vuxen ålder.
- Jag fick en tågbana när jag var liten. Sedan har det varit 40 års uppehåll, säger Roland Spångberg, Norrköping, som varit med och organiserat tågträffen i Laxholmskällaren.
Hur kom det sig att du började igen?
- Någonting ska man pyssla med. Vad gör man under långa vinterkvällar? säger Roland.
Hemma har han ännu mindre tåg än de som visades på Arbetets museum, ungefär hälften så stora, i skala 1:160.
För honom är det tekniska intresset en del av engagemanget i modelljärnvägen. Allt är datoriserat, med mycket elektronik.
- Man måste vara teknikfreak. Att köra är en tiondel av tiden, säger Roland Spångberg.
Knut Greiff, 5, var en av besökarna på lördagen. Han stod som klistrad på en pall vid den upphöjda tågbanan.
- Han älskar tåg, sa mamma Ulrika Carlsson.