I en av lektionssalarna i Moahuset pryds väggarna av kartor, flaggor, fotografier från ungdomarnas hemländer. Afghanistan, Somalia och så... ja, vad kan det där vara...
- That is my home country, hör vi då en röst bakom oss.
Där står han, Clement Kwabena, och snart har vi fått veta att han är 17 år och från Ghana. Tillsammans med nio andra grabbar i övre tonåren går han nu ungdomskursen för nyanlända på Marieborg.
Flödande grönska
Flera av fotografierna är från huvudstaden Accra. En bild visar den botaniska trädgården i överflödande grönska.
Det var dock inte där som Clement bodde, utan i ett samhälle som är någonting emellan stad och by.
- Mycket mindre än Norrköping, säger han.
Han flydde för religionens skull. Som kristen stod han inte ut med det starka trycket från den traditionella religionen.
- De offrar djur som lever, till exempel albinos. Jag tycker inte om det.
Om Sverige visste han inget. För honom, likaväl som för så många andra, var det en tillfällighet att han hamnade just här.
Till Göteborg
Flyktingsmugglaren, som han anlitade, ordnade med det hela. Och skeppet som Clement placerades på, det visade sig då styra kosan till Göteborg.
Dit kom han i maj, fick kontakt med Migrationsverket och förflyttades till först Söderköping och därifrån till Marieborg. Sedan två månader både bor och undervisas han här.
- Jag har lärt lite svenska, det är inte så svårt.
- Men, tillägger han, det är väldigt kallt här.
Föräldrarna är döda, och inga syskon har han. Bara grandmother (mormor eller farmor) är kvar hemma i Ghana.
När Clement kom till Marieborg fanns det en annan kille från Ghana där. Men denne fick uppehållstillstånd, blev ihop med en flicka på teaterlinjen och har nu flyttat med henne till Umeå.
Medan han väntar på beskedet från Migrationsverket har Clement några gånger varit inne i Norrköping. Han tittar på affärerna, och så brukar han besöka den katolska kyrkan.
- I am very happy to be here, säger han artigt. Det är bra att jag får en chans att gå i skolan.
Men han ser svårmodig ut, och man kan ju lätt förstå varför.
- Jag bara väntar, säger han.
- Jag vet ju inte, vad de kommer att säga. Jag kan bara vänta.
Under rasten hamnar vi på den öppna platsen, som utgör ett slags centralt torg för Marieborg. Snart är Clement i samspråk med Said från Somalia.
Om Said handlade den förra artikeln i den här serien. Said fick sitt uppehållstillstånd på kort tid, han spelar teater på Arbis och har haft en till synes så lätt väg in i allt det nya.
De båda afrikanerna talar engelska sinsemellan, och de munhuggs på grabbars vis. Till vårt sällskap ansluter sig en tredje yngling, som också genast är redo att slänga käft. Och nu blir det på svenska.
- Är det bra, Clemont? frågar nykomlingen.
Och, förklarande, till Folkbladet:
- Jag vet att han heter Clement. Men jag kallar honom Clemont, det låter roligare. Hur är det, Clemont, är det bra?
- Ja, det är bra. Men inte mycket bra, svarar Clement.
- Varför?
- Kan inte berätta.
Men samtalet flyter vidare, i den kulna förvinterdagen som måste vara dessa afrikaner så främmande. Efter en stund har snacket kommit in på den svenska maten, som i varje fall tycks gå an.
- Men det är potatis varje dag. Potatis äter man mest här i Sverige, säger Said med ett stort skratt.
Och alla håller med. Ja, det äts verkligen
väldigt mycket potatis här i Sverige.