Han är från Somalia, sedan åratal plågat av inbördes strider. Där bodde han med sin familj i huvudstaden Mogadishu.
Om de svåra upplevelser av personlig art, som fick honom att fly till Sverige, vill han inte berätta. Han fick sitt uppehållstillstånd på kort tid; Mogadishu ses som en krigszon.
Vi får veta att fadern dog för ett och ett halvt år sedan, och att modern har flytt till Etiopiens huvudstad Addis Abeba med Saids bror och två systrar.
Liksom för Kadir i den förra artikeln var det slumpens spel, som förde Said till Sverige. Det var flyktingsmugglaren, som såg till att han hamnade här.
- Jag fick höra, att det var bra i Sverige. Jag ville bara fly, och så blev det Sverige.
Bara somaliska
I februari i år landade han på flygplatsen i Malmö.
- Jag pratade bara somaliska. Men de tog mig till ett hotell och sa, att jag skulle gå in där och säga "I come from Somalia, I am new here".
På hotellet begrep man, och snart kom personal från Migrationsverket och hämtade Said. Han hamnade då under två månader i ett transitboende i Malmö.
Tillvaron där var som att leva i ett vakuum. Inget hände, allt var bara väntan. Och ingen svenska lärde man sig, trots att man ville.
Men i vårmånaden april kom han till Norrköping och Marieborg, och sedan dess har det bara rullat på.
Liv och lust
Med liv och lust har Said kastat sig in i den internationella ungdomskursen. I Mogadishu gick han aldrig i skolan, i de osäkra tiderna undervisade fadern honom hemma,
Han berättar om, hur det var i början här på Marieborg. Hur samordnaren och läraren Yvonne Williams försökte med både svenska och engelska, och han ingenting förstod. Sådant kan han nu skratta åt
- Jag tänkte att jag kan aldrig lära mig svenska, det är jättesvårt. Men Yvonne har sagt att om ni vill komma till gymnasiet, då måste ni lära mycket. Därför är det jobba, jobba, jobba varje dag, säger Said.
Måste välja
Han har spelat fotboll med Somaliska ungdomsföreningen i Norrköping. Men framför allt kom han med i Showboat, Arbis integrationsprojekt med ungdomar från många olika ursprungsländer i ensemblen.
- Det var min gode man, som tog mig till auditionen. Jag fick en svart roll där, som en av slavarna.
Sedan var det repetitioner i stort sett varje kväll. Said måste välja mellan fotbollen och teatern, och då blev det teatern. Nu deltar han också i nästa Arbisprojekt, där han bland annat ska dansa i höga klackar...
- I skolan pratar jag svenska, i teatern pratar jag svenska, jag bara lär mig mer och mer. Jag vet inte hur, det bara kommer, säger Said och gör en lycklig gest mot huvudet.
- Och Robin (Karlsson, Arbis allt-i-allo) har sagt att när jag talar bra svenska, då ska jag få en talroll på Arbis!
Om sin framtid kan han just inget säga. Som ung och nyanländ har han fullt upp med nuet.
- Jag vill allt, ibland vill jag bli regissör. Men jag vet inte, allt är så nytt, livet är så nytt i Sverige, säger han..
Inte bara solsken
Men även om detta kan ge intryck av solskenshistoria, så är det ändå inte riktigt så. De mörka minnena finns hela tiden hos honom. Och 17 år gammal är Said Ahmed ensam här i Sverige.
Över telefon kan han ha kontakt med modern och syskonen i det fjärran Addis Abeba, dit deras flykt har fört dem.. Men mer än så är det inte.
Mitt i sin framgångssaga i det nya landet längtar han ju efter dem.
Önskar så intensivt, att också de ska få komma till Sverige. Att hans splittrade familj ska kunna återförenas här.