Man betalar en flyktingsmugglare, eller kanske flera. Och om man inte blir lurad, så kommer man fram. Exempelvis till Sverige.
Kadir kom fram. Han är en av de många ensamkommande flyktingungdomar, som nu söker sig hit.
Vi träffar honom på Marieborg, där han bor och där han - tillsammans med de övriga just nu nio flyktingpojkarna - deltar i den särskilda ungdomskursen. Vi pratar engelska, det går ganska bra.
Resa i mörker
Fem månader tog resan hit från hemstaden Ghazni i Afghanistan. På olika lastbilsflak, i ständigt mörker, ofta utan att veta var man befann sig.
- De satte ut bröd, tomater, vatten åt oss på flaket. Det var vår mat.
Väntan kunde vara lång när den ena flyktingsmugglaren skulle ta vid efter den andra. Från Afghanistan gick flyktingleden över bergen till Iran. Sedan väntan där, småningom vidare till Turkiet i ny transport.
Ny väntan, och efter en tid vidaretransport från Turkiet till Grekland. Först där fick Kadir höra talas om Sverige, som sades vara ett bra land för ungdomar som han.
Sedan var de åtta personer på ett nytt lastbilsflak, fraktade genom länder i Europa som Kadir inte ens vet vilka det var.
Måste därifrån
Varför flydde han då från Afghanistan? Var det på grund av kriget? Och vad sade modern om saken?
- Det var hon som sa åt mig att jag måste åka, svarar Kadir.
För annars kunde det gå honom lika illa, som det för 12 år sedan gick fadern. Denne försvann spårlöst, när han var ute i sin bil. Familjen är övertygad om att han mördades av någon som då också stal bilen. Sådant händer i Ghazni.
Kadir har gått två år i koranskola och lika länge i vanlig skola. Han har lärt sig läsa och skriva dari, huvudspråket i Afghanistan med dess omkring 20 olika språk. Han har också fått undervisning i matematik och engelska.
Efter den korta skolgången har han, i familjens regi, arbetat med att frakta timmer från skogen till olika byggen.
Laglöst land
Kvar i Ghazni har han mamma och 12-årig bror, och så har han en syster som gift sig och flyttat hemifrån. Men hemstaden är numera laglöst land.
- Talibanerna skjuter. USA-soldaterna skjuter. Vanliga människor kommer emellan och träffas av skotten, en del har dött.
Efter klockan fem på eftermiddagen vågar ingen sig ut. Otäckt vanligt är också att barn kidnappas och föräldrarna sedan krävs på lösensummor.
- Min mor sa att om de skulle kidnappa mig och kräva pengar, då skulle hon inte kunna betala. Så du måste åka härifrån, sa hon.
Så skedde alltså. Och efter den långa, långa färden genom Asien och Europa till slut då avklivning från lastbilsflaket i staden, som visade sig heta Norrköping.
Nu var det faktiskt hyggligt av flyktingsmugglaren att släppa av honom just där, som det skedde. Den stora byggnaden var nämligen polisstationen vid Norr Tull - och där gick nu Kadir in och talade om att han var från Afghanistan.
Polistjänstemannen, som genast förstod ärendet, ringde socialjouren som i sin tur ringde Yvonne Williams på Marieborg. Hon är lärare på den här ungdomskursen, och även samordnare för flyktingpojkarnas boende där.
Fem månader hade resan från Afghanistan till Sverige tagit. I Norrköping gick det raskare undan. Från det Kadir steg in på polisstationen tills han befann sig på Marieborg tog det, säger han, inte mer än 30 minuter.
Där möttes han av Yvonne:
- Han var trött och hungrig, och han fick vad han då behövde. Och han ville sova, säger Yvonne.
Tre veckor senare
Där på Marieborg finns redan pojkar från Afghanistan som liksom Kadir har dari som sitt modersmål. Tack vare det kunde han snart nog, och det på egna språket, få upplysningar om sin nya uppehållsplats.
När vi träffar Kadir har det inte gått mer än tre veckor, sedan han kom till Marieborg. Hur tycker han då att det går med svenskan?
- Lite, lite..., svarar han.
Vi undrar hur han ser på sin framtid, men den frågan är för tidigt väckt. Och så har då vårt samtal nått sin slutpunkt.
- Hej då, säger Kadir.
På god svenska.