Krönika Jag har varit och röstat. Jag har alltid röstat och sett detta som en ansvarsfull uppgift. Precis som far en gång i tiden tog jag på kavajen och fixade till gubben en aning före promenaden till utsedd plats för röstning.

Nu är ju min röst bara en bland många och även om jag tycker att just jag har rätt hör det till den demokratiska ordningen att majoriteten ska bestämma. Om majoriteten sedan alltid har rätt är en annan sak för vad är ”rätt”. För mig har rätt att göra, inte bara med vad som är bäst för mig utan med vad som är bäst för många, för framtiden och, kanske framförallt, för svaga och utsatta. Lite gammaldags kanske?

Inför valet handlade debatterna mycket om skolan, som vanligt får man väl säga. Till min förvåning kunde jag höra politiker säga att man borde satsa på kunskaper. Det är väl det skolan gör? En skola utan kunskapsfokus är väl inte en skola? När jag var liten fanns ett tydligt alternativ nämligen lekskola för oss som ännu inte hade åldern inne för kunskaper fullt ut. Av benämningen framgick att det handlade mer om lek. Det finns såklart ingen skola som inte har fokus på kunskaper. Hur väl man lyckas är däremot en komplex fråga på samma sätt som hur väl polisen, sjukhusen eller vad det nu kan gälla lyckas. Men att påpeka att man ska satsa på kunskaper är ju bara oförskämt gentemot alla som dagligen kämpar på i skolorna.

Framför mig ligger ett klassfoto från årskurs 2, Linnéskolan i Linköping. Jag hittar mig själv längst upp till vänster. Längst till höger i bakre raden står min fröken Gudrun som ibland var ledsen när Roland bråkat för mycket. När vi började trean var Roland borta och det talades om ”obsklass” vilket inte sa mig eller någon annan så mycket. Så kunde det gå, förstod vi, om man gjorde fröken ledsen. Jag räknar till 18 elever där på fotot och finner att jag kan namnen på alla utom två. Jag gick i skolan för att vara duktig och hade fullt upp med den saken. Jag och Kenneth som för övrigt står intill mig på fotot tävlade och vi var alltid först i matteboken. För detta förväntade jag mig beröm men fröken upplyste mig allvarligt om att det inte var en tävling. Vad det istället handlade om fick jag aldrig reda på.

Jag minns att Olof, som sitter på första raden, hade svårt med det faktum att han redan kunde läsa när han börjande skolan. Han protesterade lite när han tvingades att läsa om LI och LO då han ansåg att ingen heter så vilket han kunde ha rätt i. Han kunde förövrigt allt om svampar och kunde upplysa fröken om andra ätliga svampar än de hon kände till. Det som inte stod i böckerna var liksom ickefrågor. Man kunde inte googla som du förstår. Fröken var aldrig ute på rasterna och Roland kunde förnedra plugghästen Kenneth precis hur mycket han ville och det ville han. Det var väl hans sätt att vara någon precis som Kenneths sätt var att försöka komma först i matten. Alla vill vara någon. Kenneth grät ofta och när jag tänker på det skäms jag. Jag borde ha proppat den där Roland. Att jag inte gjorde det berodde väl både på feghet och någon sorts förvirring. Fröken hade sagt att man inte får slåss och pappa hade sagt att jag skulle slå om någon gav sig på mig. Något direktiv gällande när andra utsätts hade jag inte fått. När jag försökte prata med fröken sa hon att man inte skulle skvallra så nog tusan var det knepigt. ”Svallerbytta bing bong går i alla gårdar, slickar alla skålar o.s.v.

Alla elever i främre raden på klassfotot sitter med händerna fint i knäet, alla utom Margaretha som sitter där med armarna bestämt i kors. Fick hon inte sitta så ville hon inte vara med, det mins jag nu helt plötsligt. Fröken lät henne i sin visdom sitta som hon ville annars hade vi bara varit 17 på bilden. När jag tittar på flickorna slår det mig att jag inte var kär i någon av dom, bara i fröken. Mitt livs svåraste förälskelse. Jag berättade långt senare om det för min fröken brevledes. Det gjorde mig glad att hon mindes mig som en snäll elev och att hon alls mindes mig.

Jag var alltså fullt beredd att var en duktig pojke och lära mig allt i skolan. Jag ville göra pappa stolt. Någon högre mening med skolan kände jag inte till och nått annat än att försöka vara bäst begrep jag mig inte på. Det pussel som olika sorters kunskaper och förmågor kan bilda och därmed ge en grund för fortsatta studier kom jag aldrig att förstå mig på under min skolgång. Min något bortslösande skolgång hade inget att göra med att skolan inte fokuserade på kunskaper. Jag hade däremot behövt lite mening och sammanhang och jag hade behövt bli sedd. Jag hade dessutom gärna varit utan den terror som stundtals rådde under våra raster.

I årskurs fyra, 1966, fick vi leka val i skolan och lära oss något om hur det går till. När jag kommer att tänka på det tar jag mig för att googla och hittar ett YouTubeklipp från slutdebatten inför valet 1966. Jag vill ju gärna höra vad som då sas om skolan. Nästan ingenting. De viktigaste frågorna handlade om bostadsbrist och kris i vården. Jag anar en något mjukare ton, än dagens, i denna gubbiga debatt vill jag påstå. Jag minns hur jag röstade 1966 och att det parti jag röstat på alls inte vann.