Det hela började som en helt vanlig dag i september 2016.

Clara var i väg och sms:ade sin mamma om att hon behövde pengar till hemresan. Hon skulle ta 20-bussen hem. Men Clara gick aldrig på bussen.

Istället fick familjen telefonsamtalet som är alla föräldrars mardröm.

– Polisen ringde till hennes mamma som i sin tur ringde mig. Vi fick veta att Clara varit med om en olycka. Jag frågade vad som hänt, om hon brutit ett ben eller så. Mamman svarade ’nej, Clara har blivit påkörd av tåget’.

– Min tanke var att ’okej, då har hon förlorat ett ben då’, säger Glenn Hellgren, Claras pappa.

Mer information fick inte familjen. I alla fall inte där och då. De blev kallade att möta upp vid spåret. Claras storebror med flickvän var redan där. Hon ringde Glenn.

– Jag frågade henne om det redan var för sent. Jag fick en känsla. Hon svarade ’ja’.

Där och då började mardrömmen.

– Jag slängde telefonen på golvet i bilen och bara bröt ihop. Vi åkte ut till platsen där det hände och det var blåljus överallt.

Sen kom polisen fram till mig. När mamman, hennes kille och min yngsta son kom dit, då mörknade det för mig. Det var som att dra ner en rullgardin framför ögonen, säger Glenn.

Lyckligtvis var det ingen i familjen som kom till spåret fort nog för att få se olycksplatsen direkt efter. Men minnena från blåljusen etsar sig ändå fast i familjen.

– Hade jag sett något hade jag nog legat på psyket idag.

Tiden efter olyckan var långt förbi nattsvart. Glenn sjukskrev sig en månad. Den spenderade han på jobbet och ute på gatorna i hemstaden.

– Jag jobbar i en butik och har ett ganska stort kontaktnät. Jag vet vem många är och de vet vem jag är. Men så fort man mötte någon visste de inte riktigt vad de skulle göra, eller vad de skulle säga, säger Glenn.

Så här i efterhand kanske det hade underlättat om människor vågade mer.

– Jag vet inte vilken reaktion man ’vill’ ha. Det är nog väldigt olika. Men samtidigt kanske det hade varit bättre om man vågade gå fram, vissa gjorde ju det. Eller så är det bara ens egna tankar: Att folk tittar.

Efter olyckan är det en hel del obesvarade frågor. Varför la sig Clara på spåret?

Varför visste ingen att hon mådde dåligt?

Vad döljer vännerna?

Så känner Glenn Hellgren i dag: Det finns de som vet saker, som han inte får veta.

– Jag tror att vännerna gjorde det. Jag har inte fått läsa berättelserna hos polisen heller – med hänvisning till sekretess. Jag vet inte vad det är som döljs, men det är klart att det väcker frågor, säger han.

Glenn har själv försökt fråga Claras kompisar men kommer ingenvart. Nu överväger han att ta sig till Justitieombudsmannen och få sekretessen hävd.

– Men jag vet samtidigt inte om det skulle göra något lättare ... Jag både vill och inte vill, säger han.

Claras mobiltelefon hittades i stort sett oskadd.

– Hon hade kvar den i handen. Höll den krampaktigt, säger pappan.

En kompis kunde lösenkoden och i systemet hittade familjen en snapchat till en kompis. I den stod alla inlogg och lösen till sociala medier.

– Sen texten: radera allt, säger Glenn.

Men Claras kompis telefon ringde i samma sekund hon öppnade snapen, som då försvinner. Kompisen uppmanade 13-åringen att skicka om snapen, men det kom aldrig något mer svar. Clara klickade bort alla samtal och tog sitt liv.

– Tänk om de faktiskt hunnit se de där. Då kanske de hade hunnit ikapp henne. Det kanske kunde ha förhindrats, säger Glenn.

Han gör som så många föräldrar i hans situation. Han tänker varför, han undrar vad han kunde gjort annorlunda. Clara var en vanlig tonåring, om än lite brådmogen.

– Hon mådde nog väldigt dåligt inom sig, men som ingen såg. Visst, vi hade lite dispyter och hon var lite stökig men inte så att det märktes att hon mådde dåligt. Jag såg en glad tjej. Bara två veckor tidigare firade vi hennes 13-årsdag. Jag har kollat på de bilderna vi tog då. Det finns inget illamående i blicken, det finns ingen sorg, säger Glenn.

Frågorna är många och svaren är få. I skuggan av vad som hänt är det mycket rannsakande som pågår. Inte minst är Glenn fundersam över sättet han fick beskedet. Polisen som ringde mamman – och att familjen kallades ut till tågspåret.

– En sån här sak ska inte polisen ringa om, tycker jag, säger han.

Glenn åker ut till tågspåret i villaområdet i Vingåker ibland. Han bara sitter där.

Lyssnar.

Väntar.

Tänker.

– Jag har spelat upp det här scenariot så många gånger. Jag har suttit där. Det tar ungefär 45 sekunder från det att bommarna gått ner tills att tåget kommer. Hon kanske blev så paralyserad av skräck att hon inte reste på sig. Jag tror inte att hon ville det här egentligen. Hon tänkte bara på sig själv där och då, säger Glenn.

Hans känslor pendlar mellan sorg och förtvivlan och glada minnen och ilska. Ibland är han arg. Arg på allt och arg på Clara.

– Det krävs så lite. Ibland kan det bara vara en låt eller nåt så försvinner man in i tankarna. Småsaker kan få en väldigt ledsen, eller glad.

Glenn valde att läsa obduktionsrapporten och tågförarens berättelse.

– Han hade solen i ögonen och hann inte se henne över huvudtaget. Han såg henne en sekund innan det dunkade till under tåget.

Att läsa, reflektera och prata om det har varit Glenns sätt att gå vidare.

Nu har det gått ett halvår sedan det hände. Tillbakagången till någon form av vardag har varit räddningen för Glenn.

Han går hos psykolog för att hantera dalarna.

– Men jag vet inte om det hjälper så himla mycket ändå. Man får inte så mycket hjälp av vården. De kan mest erbjuda tabletter, säger Glenn.

Han provade.

– Jag gick som en jävla zombie. Tabletterna är nog bra i vissa lägen men jag tror att det är bättre att låta bli dem. Då kommer sorgen och du bearbetar den. Annars tror jag det kan bli att du aldrig bearbetar känslorna ordentligt. Jag kunde inte ens gråta när jag åt de där tabletterna.

Själv har Glenn valt att skriva en låt till Clara. Den påbörjades innan hon dog, men först efter hennes död skrev Glenn klart den.

– Jag skrev den för hennes skull. Att berätta om vad som hänt har varit ett sätt för mig att bearbeta det som hänt. Även om jag fortfarande inte kan se henne som död. Det går bara inte. Jag har fastnat i ”The Truman show”, säger Glenn, som vill rikta en kommentar till alla föräldrar:

– Lyssna på era barn. Jag menar verkligen lyssna! Prata med dem. Lägg ifrån er alla telefoner och bara prata. Allt kan gå så fort. Så otroligt fort, sen är det försent.