Samlare Filatelister (frimärkssamlare) är erfarna män med underfundig humor, trevliga manér och befriande distans till sig själva. Denna grova generalisering gör jag efter att endast ha träffat två filatelister i mitt liv: Leif Kemmer och Sölve Wikerfelt i Finspång.

Leif Kemmer var den sista ordföranden i Finspångs filateliförening. På grund av bristande intresse las klubben ner 5 februari 2013.

Ska vi inte säga ”senaste” ordföranden, föreslår jag?

Artikelbild

”Nej det är sista. Frimärken är på utdöende. Det känns lite sorgligt att säga det men så är det”, svarade Leif Kemmer. Sölve hade ingen annan uppfattning.

”Sverige har sedan starten 1855 gett ut ungefär 3 200 frimärken. Det blir nog inte så där väldigt många mer än så. Behovet av frimärken har minskat dramatiskt i samhället”, sa Sölve.

Själva samlandet tror de inte kommer att påverkas av en allt glesare nyutgivning. Deras eget intresse har alltmer riktats mot gamla frimärken. Trenden är – enligt Leif och Sölve – att frimärken blir likt andra antika varor som människor samlar, köper och säljer.

Sölve Wikerfelt kom till Finspång från Eksjö 1960.

Artikelbild

”Vi var sju grabbar från yrkesskolan som flyttade hit när vi fick jobb på De Laval Ljungström. Jag började i Montagehallen där jag var i två år innan jag fick börja på Skovellaget där förtjänsten var lite bättre eftersom de jobbade på ackord”, berättade Sölve.

När han ”sparkades ut” vid 65 års ålder hette företaget han jobbat på i hela sitt liv Siemens.

Leif Kemmer kom till Finspång från Jönköping 1974 som ”arbetslös akademiker.” Han hade fått ett halvårs provanställning på Stal Laval. Det där halvåret utvidgades snart till ett par decennier. Han arbetade med prestandaberäkningar och som ”application manager” innan han vid 60 års ålder sa upp sig – från företaget som då hette Siemens – för att arbeta som konsult åt ett norskt företag.

När vi träffas har båda två flera pärmar med frimärken med sig.

De visar mig flera mycket fina och gamla frimärken i de tre huvudkategorierna som samlarna använder sig av: Postfriska (ej använda) frimärken, ostämplade frimärken och stämplade frimärken.

Det finns inga enkla svar på mina frågor om vilka frimärken som är bäst/mest värdefulla?

Många saker spelar in. Frimärkets tandning har betydelse; likaså hur stämpeln sitter på frimärket. Ett stämplat frimärke är bäst om stämpeln sitter rakt så att både ortsnamn och datum syns tydligt.

Jag får se två exempel på snyggt stämplade frimärken. Ett är stämplat med ”Lotorp 1938” och det andra med ”Sonstorp 1889”.

Baksidan på frimärkena är ”minst lika viktig” som framsidan enligt mina två filatelister vid redaktionsbordet.

”Det ska finnas ett vattenmärke på baksidan av frimärket. För att få syn på vattenmärket kan det ibland behövas en droppe sprit av en sort som går att köpa på apoteket. Apotekspersonalen brukar titta lite konstigt på en när man säger att man vill ha sprit till sina frimärken”, sa Leif och Sölve nickade med ett igenkännande leende i ansiktet.

Hur kom det sig att de började samla på frimärken?

Båda började när de var små. När ”moppar och annat” tog plats så blev det ett långt uppehåll för Sölve. En arbetskamrat på De Laval/Siemens tog med honom till filateliföreningen i vuxen ålder och så var han på igen.

Leif fick ”ärva” frimärken av sina äldre bröder när de övergav samlandet för mopparnas skull.

Sölve ser frimärken som ”små konstverk” och han uppskattar att det inte finns något ”rätt eller fel” i hur samlandet ska utföras. Leif ser frimärken som ”gamla vänner” som det ibland kan vara svårt att göra sig av med i auktioner och byten.

De skickar med en liten efterlysning: Är det någon som har ett frimärke som är stämplat med ”Å” från Vikbolandet så får de gärna höra av sig till Leif eller Sölve.