Finspång När Rejmyre Musikkår drämde i med ”Under blågul fana” så kunde jag inte sitta still. Marschminnet i kroppen fick mig att dra in magen, spänna ut bröstet, rikta blicken rakt framåt och knalla fram och tillbaka på golvet framför orkestern.

Vi – Musikkåren och jag – hade stämt träff i Frälsningsarméns vackra lokaler i Finspång där bandet övar varje måndagskväll.

Dick Kindåker är sekreterare i föreningen Rejmyre Musikkår. Han började spela i kåren 1981 när han var elva år. Då som nu är det trummor och slagverk som gäller för Dick. Han kommer inte från en musikerfamilj. Det var annat som drev den unge pojken Dick in i musikkårens famn.

Artikelbild

| Vid trummorna Dick Kindåker.

”Jag fascinerades helt enkelt av musiken. Jag vet inte riktigt varför men förmodligen var det så att när musikkåren framträdde så var det synonymt med festligheter vid Valborg, förstamaj, Glasets dag eller Revelj”, berättade Dick Kindåker för mig.

Han är uppväxt i Rejmyre men bor -likt i stort sett alla medlemmar i Musikkåren – nuförtiden på andra platser än Rejmyre. Själv bor han sedan flera år tillbaka i Finspång.

Rejmyre Musikkår fyller sjuttio nästa år. Det är en pigg blivande jubilar som jag har äran att träffa. Flera av de fler än vanligt många medlemmarna är hyfsat unga kvinnor och män som har kommit med under de senaste åren.

Dick Kindåker berättade att Musikkåren rentav börjat marschera igen.

Artikelbild

| Det bjöds på tårtor i halvlek.

”Vi kan väl säga att kötiderna för höftledsoperationer starkt bidrog till att Rejmyre Musikkår föredrog att sitta still när det spelades ute i bygderna”, sa han till mig med ett varmt leende. Men nu är det annorlunda. Sedan ett par år tillbaka så är det marscherande orkester som gäller då Musikkåren till exempel uppträder med Revelj och vid Kristi Himmelfärdsdag i Hävla.

Verksamheten har sin tyngdpunkt i Rejmyre. När Musikkåren bildades 1949 var Glasbruket en stor sponsor av instrument och uniformer.

Katarina Söderman är sedan tre år tillbaka ordförande i föreningen. Medlemmarna består i huvudsak av de aktiva musikerna. Vid kaffet i halvlek mellan de två repetitionspassen – denna kväll förstärkt med två tjusiga tårtor – berättade hon att hon och en väninna blev medlemmar för sex, sju år sedan. Båda hade spelat i orkestrar när de var yngre.

”Vi ville börja spela igen men det vill till att våga ta steget och fråga om man får vara med när man samtidigt är väldigt osäker på om man ska hänga med i svängarna efter ett långt uppehåll, sa Katarina Söderman.

Alla jag pratade med höll fram glädje och tillfredsställelse som de starkaste motiven för sitt engagemang i Musikkåren.

”Alla får vara med som vill och kan”, sa Katarina som hoppas att fler ska ”våga ta steget” och sätta sig ned tillsammans med Rejmyre Musikkår.

Föreningen har just nu ett tjugotal medlemmar. Besättningen är blandad. Här finns både bleckblås – ”brass” - och träblåsinstrument. Vilket betyder att – vid sidan av slagverk, gitarrer, cymbaler och allt vad det nu kan vara – det finns medlemmar som trakterar tuba, trombon, trumpet och saxofon och klarinett. Och mer därtill.

Per Olof Florebrant är dirigent och musikalisk ledare i föreningen. Han är en auktoritet i musiklivet i Finspång och enligt Dick Kindåker är Florebrant orsaken till att Musikkårens medlemmar ”blir fler och bättre”. PO vill inte så gärna tala om sig själv. Han berömmer hellre orkestermedlemmarna för deras mycket ”höga närvaro” vid repetitionerna och han talar gärna om Finspångs levande musiktradition med Skolmusikkåren, Frikyrkornas ekumeniska orkester, Frälsningsarméns brassgäng, Musiksällskapet och mycket annat.

När jag tar trappan ner mot utgången för att åka hemåt har Per Olof och orkestern börjat nöta in ”Gånglåt från Äppelbo.” Det låter riktigt bra. Jag får lust att dansa.