Häromdagen letade jag information om en prins (som man gör) men så kom jag in på en gammal ordbok från 1866 där någon beskriver Östergötland.

Först var det sida efter sida av flora och fauna. Sen kom ett par sidor om vad man kan hitta för sten och jord. Det här var väl måttligt intressant, men så äntligen kom något roligt.

Först och främst så nämndes både Lotorp, Igelfors och Hällestad som annars faller mellan stolarna i dokument, men sen kom en beskrivning av det östgötska vapnet.

Vår grip på röd bakgrund med fyra rosor.

Ungefär såhär stod det: ”Vapenskölden består av en grip, som nämnt hänvisar till sjörövarna då dessa kallades gripar”.

Två saker med den här texten gjorde mig fundersam. För det första hade personen i fråga inte skrivit om några sjörövare. Jag läste igenom varje sida om sten och pingstliljor för att fastställa det faktumet. Han skriver om vikingar som höll till i skärgården, så kanske har denne kallat dem för sjörövare. För visst har vi haft sjörövare men det fenomenet kommer långt efter att vi får vapensköld.

För det andra har jag aldrig hört att sjörövare kallats för gripar. Antingen är det här ett begrepp som försvunnit med tiden eller någonting författaren fått för sig. För vår sköld är ingen sjörövarsymbol.

Den mest utbredda förklaringen är att gripen blev till när man slog ihop två vapensköldar från Östanån och Västanån, som var uppdelningarna av Östergötland.

Ena skölden bar ett lejon och den andra en drake. Slå ihop dem och vips så har vi en grip.

Det var Hertig Magnus som hade den västra delen som då skulle prydas med ett lejon.

Men då undrar jag: Varför är det en drake som pryder hans grav?

Jag misstror inte de som forskat i sköldarnas ursprung, men historieskrivningen förr har varit slarvig. Det ser vi på ordboksförfattaren med sin sjörövare som kom från ingenstans och det ser vi på 1600-talet som gett förklaringen trots att Magnus sköld talar motsatsen.

Gripen kan också vara slarv. En slarvigt målad drake ser ut som en grip.

Det vi får ta ur hela den här utläggningen är att det gäller att vara ordentlig när man återberättar. Idag är det vi som skriver historien för framtiden och alla har ett ansvar att granska den. Ett rykte kan springa iväg och bli någonting helt annat om hundra år.

För historien är inte bara det som varit. Historien är nu.