Nej, detta blir inget utsvävande i julromantik. Kanske mera åt Lennonhållet, med ytterligare ett år på kontot, vad har gjorts, och allt det där. Vad ska sägas om 2017? Jag tycker mest att allt går fort och i ett ständigt flöde som man knappt, om alls, hinner ta in innan nästa grej ramlar över en. Tempot gör tyvärr att man riskerar att bli avtrubbad. Man vill nog bry sig, men man hinner inte med att sortera. Det är är stort och smått, hemskt och fantastiskt i en enda röra. Man får liksom ingen ordning på det.

Jag tänker i bland att det kanske också har med ålder att göra. Man hör ibland kommentarer som ”det går bara fortare ju äldre man blir” och det ligger kanske något i det. Själva åldern har jag skaplig koll på och jag kan nog utan större omsvep säga att jag klivit in i medelåldern.

Medelåldersbegreppet har i sig inte direkt någon rungande klang. Kanske att just ordet får lida lite av ett slags släktskap med medeltiden vars innebörd historielektionerna lärt oss vara ganska lång, mörk och diffus.

Oavsett börjar det bli många mellan 40 och 50 i min omgivning och flera som dessutom samlat på sig några ytterligare år. För det är väl detta sifferspann upp till 60 som kallas medelåldern?

40 är det nya 30 gormas det nu från de tilltalades bänk, där min egen generation sitter!

På det svarar jag nog som Carl Lidbom!

Men visst; När mina föräldrar fyllde 40 upplevde jag det som ohyggligt gammalt. Numera har jag naturligtvis ändrat uppfattning och tycker att flertalet medelålders är klart roligare än vad deras medelåldersepitet borde tillåta dem att vara.

Men den stora bevisbördan för att min åldersomgivning trätt in i något som kan kallas medelåldern är tyngden av diverse ”ämbeten”. På bara några år har andelen jämnåriga med yrkesmässiga chefsbefattningar, egna företagare och andra typer av inflytande ökat rejält. Någonstans är detta logiskt men ändå slående. För inte så länge sedan var det ens föräldrars generation som var de så kallade samhällsbärarna, och nu förefaller det vara är vår tur att axla dessa klassiskt medelåldersaktiga jobb. Inget konstigt som sagt och inget som naturligtvis hänt över en natt, men slående. Ens omgivning är nu där!

Är medelåldern därför att likställa med någon ansvarstagande produktiv fas, ett slags medel, för att betala tillbaka allt man är skyldig sedan den samhällsomhändertagande uppväxten och dessutom säkra upp tryggheten för det som kommer sen.

Vissa frågor kan kräva en dubbelpipa som en god vän skulle ha sagt.

Vad betyder detta för 2018? Inte den blekaste, mer än att vi alla, medelålders eller ej, måste fortsätta att göra vår tillvaro mindre medeltidsaktig, för långt kommer troligtvis inte heller 2018 att kännas.