– Ja, jag lär ju inte vara sysslolös precis, det tar tid att läsa alla politiska handlingar, konstaterar hon och syftar på sitt politiska engagemang inom Liberalerna, både på kommunnivå och inom Region Östergötland.

Men det är Britt-Marie Hamnevik Söderbergs arbetsliv som är i fokus den här gången. För den 25 maj går hon i pension, på dagen 43 år efter att hon fick sin första anställning, i just Finspång.

Allt började med en 18-åring hemma i Nyköping som inte riktigt visste vad hon ville. Så fick hon jobb på sjukhuset som undersköterska. Och hur kombinerar man det med det stora intresset för att köra bil?

Artikelbild

| För Britt-Marie Hamnevik Söderberg har det varit viktigt att inte dras med känslomässigt utan behålla fokus på att vårda patienten ända tills sjukhuset tar över.

– Man utbildar sig till ambulanssjukvårdare så klart, skrattar hon.

Men år 1975, i en totalt mansdominerad värld, höjdes det en del på ögonbrynen.

– Vad gör du här? frågade rektorn, men jag fann mig och svarade: "Jag ska vara här". Och jag satt kvar i sju veckor tills kursen var klar, berättar hon.

Efter avslutad utbildning kunde Britt-Marie titulera sig Sveriges första kvinnliga ambulanssjukvårdare. Bara någon dag senare fick hon erbjudande om anställning i Stockholm. Ansvarområdet var kring Malmskillnadsgatan.

– Jag tackade nej, jag var 22 år och kände inte att det var rätt för mig. Så jag sökte en tjänst i Finspång i stället, då var ambulansstationen privat. Samma dag som jag var på intervju ringde de och sa att jobbet var mitt, berättar hon.

Och det kändes helt rätt. Sedan dess har hon varit ambulanssjukvården i Finspång trogen, trots att arbetstagarna varierat, från privata till kommunala. Nu är det Pre Medic.

Sedan 1977 delar ambulanssjukvården station med räddningstjänsten. Ett samarbete som Britt-Marie verkligen uppskattat i sitt dagliga jobb, som inneburit oregelbundna arbetstider och många gånger också en ovisshet när arbetsdagen ska ta slut.

– Men det är det som jag har gillat, i kombination med att man egentligen aldrig vet vad man kommer att möta under en arbetsdag, säger hon.

Ja, för som ambulanspersonal tillhör det ju vardagen att utsättas för tuffa situationer. Men Britt-Marie har haft sin strategi.

– Det låter kanske känslokallt, men man får inte gå så långt att man tycker synd om en exempelvis en skadad person. Full fokus måste ligga på att rädda personen som ligger där, att helt enkelt göra sitt jobb till hundra procent, säger hon.

Men långt i från alla larm har varit tunga. Britt-Marie lyser upp när hon berättar om alla de gånger hon fått vara med om att förlösa barn.

– Jag har nästan blivit malligare än pappan, skrattar hon.

Så får hon frågan om de mest märkbara förändringar inom yrket under dessa 43 år.

– Egenvården har försvunnit mer och mer. I stället ringer patienterna till oss för att få råd eller hjälp att komma i kontakt med vårdcentraler. Många som larmar oss är inte heller i behov av att åka ambulans, men kanske tror att det går snabbare att komma in på akuten då, vilket det givetvis inte gör. Det är behovet som styr, säger hon.

Hon pekar också på att arbetsmiljön har blivit tuffare. Det är inte ovanligt att personalen utsätts för hot.

– Det kan vara för att patienten tycker att vi inte kom tillräckligt snabbt.

Att köra snabbt är dock inget Britt-Marie bangar för. Däremot försäkrar hon att det aldrig sker privat.

– Då glider jag runt sakta och njuter av tillvaron. Nu får jag kanske också tid att ta ut min racermotorcykel, men jag kör sakta även med den, försäkrar hon.