LÖRDAGSKRÖNIKA Dom leker krig i Sverige. Aurora har lånat ut sitt namn. ”Utlänningar” utan asyl plöjer ner både svamp och lingon i våra vackra skogar. Några stackars militärer har dött, på riktigt. Sorgligt nog. Nu samövas det för att lära av varandra. LAN-spel live!

Jo, jag har gjort min plikt för fosterlandet. Om än med viss tvekan. Jag försökte få frisedel men ”rättade in mig i ledet” enär utlovad fängelsevistelse var alternativet. Att bli inlåst x antal månader, sa mitt inre blankt nej till. Gotland blev min hemort i sju och en halv månad. Uttagen som skyttesoldat. Dikesfyllnad, sa vissa uppmuntrande kamrater. Väl på plats ropades jag upp för att bli bilförare. Jag teg, lydde order och kände en viss lättnad. Köra bil och få sitta i värmen istället för att ligga på kalla åkrar och skjuta lösplugg, kändes som en gåva från ovan.

I min ungdom gjorde jag ett försök att bli en hemvärnsman. Min kamrat, tillfälligt död i strid med cancern, lockade mig till en mörk skolgård i stockholmstrakten. Just denna kväll skulle vi lära oss att marschera. Jag kom i otakt och åkte hem efter att vi druckit choklad och ätit ostmacka. Väl på Gotland så fick jag beröm av en överfurir eftersom jag var den ende som gick i takt, när hela kompaniet övade att marschera i grupp. Takterna från mitt enda besök i Hemvärnet höll i sig. Lättlärd? Jo, men visst.

Men just nu, i skrivande stund, så dånade x antal helikoptrar över min stuga i skogen och skrämde livet ur både mig och min spillkråka, som har sitt revir runt min tomt. Hektoliterkoptrar, som en gammal dam sa att det heter. Jo!, så heter dom, sa hon med bestämd röst. Med ålderdom kommer vishet...

Som soldat på Gotland lydde jag alla order till punkt och pricka. Fullständigt! Fast ibland så hände det väl att jag tog mig vissa friheter, vilket resulterade i kompaniförbud. En gång bröt jag mig loss ur en uppställning och började springa efter tre tjejer som kom cyklandes, på väg till Tofta havsbad, endast iklädda bikini. Vi hade just avslutat en skjutövning på rörligt mål. En flygplansatrapp i en lina efter ett riktigt plan. Till saken hör att jag under min utbildning till möbelsnickare fick göra listerna som atrappen var uppbyggd av. Nå väl... Mitt testeron tog överhand, efter ett par veckors bortavaro från flickvännen på fastlandet, och min kropp började hastigt springa efter tjejerna. Befälen skrek, tjejerna skrek och mina lungor skrek. Efter luft. Väl tillbaka, utan att ha hunnit ifatt, och med tunga andetag i begynnande astmalungor, blev jag utskälld (om än med glimten i ögat av befälen). Jag tackade och tog emot, uppfostrad som jag var. Och ännu är!

Så det där med att vara militär var inte riktigt min grej. Med Guds försyn överlevde jag, på nära håll, en kulsprutesalva i min mage. Nyss hade vi bytt från skarp ammunition till lösplugg. Minen, skräcken, som fanns i min kamrats ansikte när han insåg sitt handlande, fanns med i drömmarna lång tid framöver.

Hur som...ett liv i Civilförsvaret fick avsluta min insats för Konungariket Sverige. Jag vägrade göra repmånad och kämpade mig förbi fängelsevistelse i utbyte mot att bli gruppchef för Civilförvaret i en del av Rejmyre. ”Då får Zetterberg vara hemmavid utifall det smäller”, sa en utredare. Jag tog tacksamt emot erbjudandet. Så nu vet jag att vi har 48 timmar på oss att iordningställa ett skyddsrum utifall den lede fi anländer, som oftast, från öster. 48 timmar!? Bah, jag hinner knappt sätta nyckeln i låset förrän missilerna landar på tröskeln och då behöver jag inte varken skyddsmask eller vev till friskluftsfläkten...

Samtidigt, när jag ”pratar” om det militära, vill jag passa på och tacka Janne ”Loffe” Carlsson för att han lärde mig hur livet i lumpen kan vara. Hans sista resa i en ”låtsashelikopter” var en befriande humor...in i det sista... Tack!