Då var det dags igen. Ur de mörkaste vrår och smalaste skrevor kommer de fram, som om uppståndna ur ingenting. Inte en i taget utan plötsligt överallt, i mängder. Spindlarna. De gigantiska källarmonstren. De illvilliga, lömska odjuren, som varje år får mig att vilja sälja huset och flytta till en lägenhet på nionde våningen.

“Skrik inte, du för över rädslan till barnen!” förmanas det. “Visa att det inte är farligt, var en förebild!” Och jag försöker, om än inte särskilt imponerande.

Jag har alltid drivits av rädslor och hinder. Det jag varit rädd för har triggat någon slags upp-till-bevis-anda. Jag ska minsann visa dem att jag törs, att jag kan, att jag klarar det. Vilka “de” är, är egentligen rätt oväsentligt. Förmodligen är det mig själv. Men det ligger en märklig njutning i att överbevisa. Som min höjdskräck till exempel. Jag får svindel av att stå på en pall och byta glödlampa och drömmer alltid mardrömmar inför en flygresa om hur planet störtar i havet och hur jag lyckas klamra mig fast vid en vrakdel och flyter omkring där i vattnet - tills hajarna kommer.

Jag har alltid varit livrädd för hajar, ända sedan jag som liten satt i badkaret med mina syskon och var helt övertygad om att jag skulle bli uppäten av en haj om jag stängde ögonen, säkert något mina äldre syskon tutat i mig.

Trots mina rädslor ska jag ändå dit och peta. Jag kastar mig ut för skyhöga stup med paraglidingskärm eller ger mig ner i åttagradigt vatten i en skraltig bur tillsammans med främlingar för att få närkontakt med vithajar utanför Sydafrikas kust. Fullkomligt livrädd och med svår dödsångest som dundrar som ett snabbtåg i bröstet och får varenda cell i kroppen att skrika “Gör det inte!”. Men samtidigt maxad, totalfokuserad och exalterad upp över öronen. Kanske handlar det om självplågeri, men det är en ljuv tillfredsställelse att ha vågat, att ha övervunnit sin rädsla och överbevisat omgivningen - eller bara sig själv. Och jag gör det igen och igen och igen. Oavsett om det handlar om extremaktiviteter i fjärran länder eller om att gång efter gång övervinna scenskräcken och ta plats inför publik både i privatlivet såväl som i yrket.

Men andra rädslor är mer djuprotade och kräver säkert sin beskärda tid hos kbt-terapeuten för att övervinnas och plötsligt sitter jag där i tv-soffan och fram över golvet springer ett gigantiskt monster till källarspindel! Jag kväver ett skrik, föga framgångsrikt, och stelnar till samtidigt som jag febrilt försöker söka med blicken runt om i rummet efter något att försvara mig med. Min fyraårige son får syn på mig, får syn på spindeln och jag ser i ögonvrån hur något gnistrar till i hans blick. Raskt flyger han fram över golvet, kastar sig efter spindeln och får till slut fatt på den mellan sina flinka små fingrar. Stoltheten lyser om honom och jag vet inte om det är för att han helt enkelt gillar spindlar, om det är för att han just räddat sin hjälplösa mor eller om det är samma känsla han känner - att ha övervunnit en rädsla. Han matar spindeln raskt till Skalman, vattensköldpaddan, som glupskt sätter i sig besten och sonen sätter sig åter lugnt i soffan med ett snett leende och ett iskallt konstaterande: Jag är asgrym!

Och jag förstår precis den känslan.