Alla par bråkar, vissa mer andra mindre. Oftast gäller det små vardagsdispyter, dåliga humör eller vem som har rätt och vem som har fel. Vi har också våra stunder, tänkte bjuda er på en inblick i hur det oftast ser ut hemma hos mig när olyckan är framme, true story.
Robin har precis gnällt på att jag stökat till i sovrummet, och jag tänker; oh no he didn't !! Jag som alltid städar, plockar strumpor, lägger undan mobilladdare, lägger tillbaka kuddar, samlar ihop disk och listan bara fortsätter, så har han mage att påpeka att jag bytt om och kanske inte genast vikt ihop kläderna jag bytt ut? Helvetet brakar löst och vi grälar. Efter 20 minuter med ; "ja, men förra veckan gjorde du så och jag fick göra si", så vet vi knappt vad som utlöst detta gräl. Hur som haver så springer jag in i sovrummet och smäller igen dörren med en jädra smäll. (Ju högre smäll desto ledsnare vill jag att Robin ska förstå att jag är.)
Nu ligger jag helt förtvivlad i sängen och tänker hur tusan kan Robin vara så elak emot mig och klaga på mig för en sådan sak när jag alltid städar och håller fint hemma. Det var det värsta jag hört och mitt hjärta verkligen brister och jag är så ledsen!
Då hör jag hur Robin knappar fram en film ute i vardagsrummet...
HUR I HELA FRIDEN KAN HAN VARA SÅ ELAK ?! Här ligger jag i sovrummet med ett krossat hjärta och då passar han på att se på actionfilm ?!
Jag ligger och vrider och vänder i sängen och drar djupa suckar i hopp om att Robin ska höra min förtvivlan. Jag börjar få ont i huvudet för att jag legat och rynkat pannan så länge så jag får sluta se ledsen ut för en liten stund så jag kan orka visa Robin hur illa han gjort mig när han väl kommer in och tröstar mig.
Det har nu gått dryga en timma efter att han sa till mig; "hörredu du kan väl åtminstone plocka upp i sovrummet efter dig", och det blir reklampaus i actionfilmen som spelas i vardagsrummet. Så hör jag hur Robin reser sig ur soffan och fotsteg närmar sig sovrumsdörren, det knackar på. Jag blir ursinnig, "jaha!? Passar det att komma nu eftersom det är reklam på din skitfilm!? Är en actionrulle viktigare än din förtvivlade flickvän!?"
Robin öppnar dörren och kommer in, sätter sig framför sängen och tittar på min ilska i pannan och mina hårt stängda ögon. (Måste ha stängda ögon eftersom att jag vet att Robin sitter och flinar och då finns risken att jag motvilligt börjar skratta). Han frågar om vi inte ska bli sams och vill att jag kommer ut och ser på tv med honom. Absolut inte, aldrig i livet! Jag skriker genom kudden att jag absolut inte vill se någon film och att jag inte vill bli sams. Han försöker ett par gånger till innan han går ut och fortsätter se sin film.
Va?! Gav han bara upp? Jag är ju fortfarande arg och ledsen och han gör inget åt saken!? Har han ingen sympati eller kärlek för mig? Ska jag behöva ligga här och vara ledsen när han ligger bekvämt ute i vardagsrummet och ser på tv? Här ligger jag med huvudvärk, jag är kissnödig och värst av allt hungrig. Jag hade precis gjort maten färdig när han attackerade mig med en så hemsk anklagelse, så då hade jag ju inte tid att äta! Robin åt när han satte sig för att se film och ligger mätt och belåten. Och här ligger då jag, dödshungrig, hjärtekrossad.
Filmen tar slut och det har nu gått över fyra timmar. Jag tänker att om jag orkar ligga kvar i i alla fall fyra timmar till så kan jag ge mig sen, då måste han ha förstått att han aldrig säger så elaka saker igen. Det går en timme till och nu är jag så hungrig så jag ger upp. Går på toaletten, blir sams med Robin och så får han tillåtelse att ordna mat åt mig, och där har ni den pinsamma sanningen om majoriteten av våra gräl. Fem timmar av envishet, idioti och huvudvärk.
Robin kallar mig långsint...