Jag är rädd ibland. Så nu sa jag det. Det är inte ofta man erkänner en sådan sak om sig själv. Vi har ett behov av att visa oss modiga och oberörda. I alla fall jag. Jag har svårt att visa att jag är rädd. Speciellt inför vissa människor. Jag satt i kassan och jobbade, så kom han in i butiken, den där mannen som får mig känna sådant enormt obehag. Det blir en dispyt framme vid kassan, där jag sitter, med mig. Och så kom de, orden som fick det att hetta till om kinderna och jag blev så löjligt skakig i benen, jag till och med började småflina, varför har jag inte en susning om. Det var ett hot, från en man. En man jag inte känner och inte har någon koppling till, han känner inte mig. Jag satt och tänkte på det efteråt. Hur kan en vuxen man säga så till mig? Jag skulle kunna vara hans dotter, systerdotter, kusinbarn. Min arbetskamrat visste vem han var, så hon frågade vad fasiken han sysslade med och sa att jag faktiskt hade blivit jätterädd över det han sa till mig. Jag blev generad och ville verkligen inte att den här mannen skulle tro att han lyckades göra mig rädd. Jag ville att han skulle se mig som oberörd och modig, Inte alls rädd. Han handlade inte mer i butiken, jag såg honom inte ens på flera månader.

Sen fick jag ett brev, jag skulle på rättegång. Egentligen ville jag inte det, men om jag inte skulle gått dit så skulle jag verkat feg så självklart gick jag. Fick en chock när jag såg att han satt utanför vår sal och väntade precis som jag. Vi var i samma rum! Men jag var inte rädd, bara lite obekväm, jag hade ju min chef där, och farmor. När vi gick in i salen så fick jag sitta mitt emot honom. En man som satt bredvid mig berättade vad som hade hänt för en domare, och medan han satt där och berättade så kunde jag känna hur han satt mitt emot och tittade på mig. Hade jag tittat dit så hade jag sett honom rakt in i ögonen, det ville jag verkligen inte. Han fick sen berätta sin version på vad som hade hänt och att han inte mindes något samt bad om ursäkt ifall han hade skrämt mig.

?Skrämt mig? Aldrig att jag skulle vara rädd för dig? tänkte jag. Jag kände mig mest förbannad just då. Han satt där och trodde att jag var rädd för honom. Den tillfredställningen tänkte jag inte ge honom. Efteråt var jag jättekaxig i bilen med farmor hela vägen hem, ?skulle jag vara rädd för honom? fånigt!?. Och så var allt det där ett avslutat kapitel.

Flera veckor efter var jag på väg hem till mamma med min hund Daisy, vi hade gått en bit hemifrån mig och det var ganska dåligt väder ute, så vad jag såg så var det bara vi ute just då. Vi kom upp för en backe och då såg jag en man på andra sidan gatan. Såg inte riktigt vem det var men han var lik mannen jag inte alls var rädd för. Vi fick ögonkontakt, han såg sig om och sedan började han korsa vägen och var på väg över till min sida. Vartenda hår på min kropp reste sig och en enorm klump bildades i magen, jag tog ett hårt tag om kopplet till Daisy och tittade rakt fram och fortsatte gå.

Det var inte han, mannen som kom emot mig, det var en helt vanlig okänd man som bara skulle över till min sida av vägen, han var inte intresserad av mig eller Daisy. Han gick förbi och så försvann han bakom ett hörn. Jag såg honom en gång till någon vecka senare, på centrum. Jag gick med en kompis och så såg jag honom, jag stannade till och lät honom passera, han såg inte mig. Ännu en gång reste sig allt hår på min kropp och klumpen i magen gjorde sig påmind. Jag blev rädd.

Jag har funderat mycket på allt det här nu, visste inte riktigt vad jag skulle skriva i denna krönika och så kom jag på att jag ville ta upp det här med att känna rädsla och framför allt att våga låta sig själv vara rädd. Men nu när jag har tänkt, skrivit ner vad som hänt och hur jag känner så har jag kommit fram till vissa saker. Det är inget fel med att vara rädd, det är inte mitt fel att jag blivit rädd. Jag har vilken rätt som helst att vara rädd. Jag är inte feg för att jag är rädd. Men just nu känner jag mig inte ens rädd längre, det finns en annan känsla som tar över. Jag är arg. Jag är arg på dig som fick mig att bli rädd från första början. Du har ingen rätt att skrämma mig, du har ingen rätt att hota mig. Jag är inte rädd för dig, jag är arg på dig.