Cancer Bärbel Jung är verksamhetschef på Kirurgiska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon är ny i det uppdraget. Men hon är gammal i vården. Och hon är känd för att vara rak och uppriktig. För 15 år sedan lämnade hon landstinget i Östergötland i protest och flyttade till Gotland för att arbeta som kirurg och överläkare. Då arbetade hon på sjukhuset i Motala. En centralisering var på gång, rapporterade Corren i november 2003. Sjukhuset i Motala skulle bli av med stora delar av sin kirurgiska verksamhet. Nattkirurgin och så kallade resurskrävande operationer och större trauman, exempelvis trafikolyckor med flera skadade ska klaras av på US i Linköping.

"Jag är övertygad om att det här inte gagnar någon. Man kommer inte att spara en spänn och det kommer att bli oerhört rörigt för både patienter och personal", sa en förbannad Bärbel Jung till Corren.

– Jag ångrar inte åren på Gotland men hade de här i landstinget varit mer pedagogiska och talat till mig på ett annat sätt så hade jag nog förstått syftet med omorganisationen och stannat kvar i Östergötland. I långa loppet har det ju visat sig att det de ville göra var rätt, sa Bärbel Jung när vi träffades på hennes arbetsrum.

– Allt var ju så enkelt när jag började arbeta i Motala i slutet av 1980-talet. Den enda behandlingen i cancervården var i princip operation och det fanns bara två olika cytostatikaläkemedel att välja mellan för våra tarmcancerpatienter. Jag opererade bröstcancer, struma och tarmcancer. Utvecklingen har varit helt enorm. Cancer behandlas nu verkligen multidisciplinärt där kirurgi är en del men där det nu också finns en rad andra insatser. Behandlingen har blivit individuell på ett helt annat sätt. Det finns läkemedel som gör att somliga patienter inte behöver opereras alls. För att kunna hänga med i utvecklingen krävs det att man handlägger en större volym av en diagnos; så visst var det rätt att samla den kritiska kompetensen till US, sa Bärbel Jung.

Hon talar lyriskt om det multidisciplinära arbetet i cancervården som en "totalupplevelse".

– Framgångsfaktorn är inte främst att sätta ett antal specialister i samma rum för att diskutera lämpliga behandlingsalternativ för den enskilda patienten. Det som gör att det verkligen lyfter är när specialisterna kan en del om de andra specialisternas arbete och tankar; det är då det blir multidisciplinärt på riktigt, berättade Bärbel Jung.

När vi ses kommer hon precis från ett möte om vårdplatser. Och hon ursäktar sig för att hon snart måste gå till ett nytt möte om vårdplatser. Sju operationsklara patienter ska in på kliniken och det är ett pussel att placera ut och om och hem ett antal andra patienter så att de nya får plats.

– Vårt stora problem är bristen på sjuksköterskor. Sängar och salar har vi men inte sjuksköterskor. Vi har fått stänga två vårdlag här på Kirurgkliniken; det betyder att vi tappat ungefär 15 vårdplatser. Hade vi sjuksköterskor för de platserna så skulle vi kunna ha mycket bättre tempo i operationssalarna, berättade Bärbel Jung.

Vi pratar länge om sjuksköterskor. Om deras löner som borde vara högre, om arbetsmiljön som borde vara bättre och om karriärvägarna som borde vara fler.

– Jag är född optimist, så det klart vi löser det här. Men på vägen dit får vi slå knut på oss själva lite väl ofta, sa Bärbel Jung.

Cancervården blir ständigt bättre. Linköping står sig bra i Sverige och Sverige står sig bra i världen. Bärbel är själv delaktig i det nationella arbetet med kvalitetsregister; så hon vet vad hon talar om.

– Sedan länge mäter vi överlevnaden efter tre och fem år. Där går det framåt. Men det är först på senare tid som vi på allvar ställer frågor om livskvaliteten före och efter cancerbehandlingen. Vad är det för liv som blir kvar; de tunga frågorna behöver vi bli mycket bättre på att tala om med våra patienter, sa Bärbel Jung.