Frågan måste ändå ställas: När vek Vita Hästen ned sig så fullständigt i en match på hemmais senast? Sorry, men jag minns inte – och jag har bevakat Hästen för Folkbladets räkning sedan 1988.
Det var ju inte Malmö, Leksand eller ens Modo som besökte Himmelstalundshallen den här gången. Det var Västerviks IK. Nykomling i allsvenskan. Ett gäng hyggliga hockeyarbetare som överraskat allt och alla i höst men som ändå tippas hamna i botten till slut av en enig (nåja) expertis.
Varningsklockorna borde ha skrällt högt i "Himpas" katakomber innan första nedsläpp, särskilt med tanke på att VIK vann genrepet på samma is för några veckor sedan. Den gången blev det 3–0 till smålänningarna, trots att man släppt duon Oskar Drugge och Simon Mitman till just Hästen under sommaren.
De två var tongivande när klubben äntligen tog steget upp till allsvenskan i våras.
Jag är inte lika förvånad att gästerna vann som sättet man gjorde det på.
Hästens insats kan vara den mest hjärtlösa jag sett laget göra och i det här spelet är du så galet körd om inte pumpen dunkar som en stånghammare under klubbmärket på bröstet.
Var fanns stoltheten? Hedern?
Det såg ut som Vita Hästens spelare inte brydde sig. Bjudningarna var till slut genant många och med den här matchen som bakgrund får man ändå fundera över vad lagbygget egentligen består av. Var finns karaktärerna som slår klubban i sargkanten vid egna båset och dundrar "vad fasen håller vi på med?" när matchen är på väg att barka käpprakt åt helsike?
Som klubbledare i Vita Hästen skulle jag vara rätt så orolig efter 1–7 hemma mot Västervik.
Okej, hockey är inte som andra sporter.
Du kan förlora 20 seriematcher och ändå vara en vinnare till slut. En formtopp framåt vårkanten kan vara skillnaden mellan succé och fiasko i ett serieupplägg där snart sagt samtliga lag ändå ffår chansen till slut. Naturligtvis är det för tidigt att räkna bort Vita Hästen hur jäkla illa det än känns efter käftsmällen ikväll.