I debatten om företag i välfärden hävdas ofta att det inte är vinsten i sig som är problematisk. Det är vinstutdelningen till ägarna som är stötande och som sägs suga ut välfärden på pengar som mer än väl behövs i verksamheten.
Visst kan vinstutdelningar vara ohemula. Ingen tvekan om den saken. Men om vinstutdelningar i välfärdsföretag skulle förbjudas så är det i praktiken synonymt med ett företagsförbud. Vem skulle satsa fem miljoner egna kronor på att starta en skola eller tjugo miljoner egna kronor på att starta ett särskilt äldreboende om det i lagen fanns ett förbud mot att ta ut vinster ur verksamheten?
Det skulle behövas en smärre tsunamivåg av rika filantroper för att fylla behovet av nödvändigt kapital. Alternativt skulle det skapas en välfärdsbransch som dominerades av halvsolkiga transaktioner och manipulationer för att gå runt lagstiftningen: Enorma arvoden till styrelseledamöter, orimligt dyra inköp av tjänster från andra av ägarens företag och märkliga bokslutsdispositioner skulle utvecklas till en branschstandard.
Av samhällsnyttiga och moraliska skäl finns det emellertid anledning att diskutera vinstsyftande välfärdsföretag ur ett annat perspektiv. Säg att företaget X får 10 miljoner kronor i skattefinansierade skolpengar för att driva en grundskola. Verksamheten drivs med god kvalitet utifrån de parametrar som staten satt upp och som brukarna uppskattar. Efter några års verksamhet när skolan en vinstnivå på 10 procent. Vinsten har uppkommit genom en noga genomtänkt användning av lokaler, personal och genom att anlita underleverantörer – till exempel mat, bibliotek, idrott, elevhälsa, mm – där det är ekonomiskt och pedagogiskt fördelaktigt för just den skolan.
Vinsten i sig innebär ingen fördyring för skattebetalarna. Vad som händer med vinsten har därför ingen ekonomisk betydelse för skattekollektivet. Ur moraliska och samhällsnyttiga synvinklar finns det dock orsaker att borra lite djupare i saken. Om det visar sig att det går att driva skolor med hög kvalitet till lägre kostnader än vad kommunen betalar; då borde skattebetalarna ha en del av den vinst som uppkommer. Något slags vinstdelningsprincip – kanske i form av lägre ersättningar till vinstdrivande välfärdsföretag – skulle vara rimlig.
För skattebetalarna och för samhällsutvecklingen i stort är shared profit tveklöst bättre än non profit.
Självfallet behövs ständiga justeringar och förbättringar. Omfånget av misstänkta bedrägerier i assistansbranschen antyder att staten har varit och är väl naiv i umgänget med vinstsugna aktörer. Ett lättillgängligt system för öppna jämförelser behövs för att understödja medborgarnas möjligheter att göra upplysta val mellan verksamheter. Statens centraldirigistiska lust att styra hur saker ska göras borde mattas till förmån för vad som uträttas.
Ska välfärdsmodellen nödvändigtvis räddas så tror jag att det mest angelägna är att rädda den från somliga av sina räddare.