En olycka kommer sällan ensam heter det, ett talessätt som dessvärre kan användas alltför ofta. För Cecilia Larssén innebar det händelser som förändrade hennes värderingar och syn på livet.
Pappa cancer först
Den första smällen kom lagom till sommarlovet 2009. Då kom beskedet om att hennes pappa hade drabbats av prostatacancer.
- Alla blev naturligtvis jätteledsna, man visste inte hur det skulle sluta, han var ändå 64 år gammal. Jag hade inte upplevt något liknande tidigare och han hade alltid varit frisk förut så det var någonting nytt, säger Cecilia medan hunden Wille ivrigt tigger muffins längre bort vid soffan.
I november kom sedan nästa smäll. När Cecilia vaknade en morgon märkte hon en knöl på halsen som inte funnits där förut. Några läkarbesök senare kom beskedet; knölen visade sig vara lymfom, cancer i lymfkörtlarna.
- Det kändes overkligt, man kunde inte riktigt ta in det. Det blev nästan lite komiskt i och med att pappa hade fått sitt besked några månader innan. Jag hade även tappat lite i vikt, vilket jag fick höra var ett symptom det också. Men jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara cancer.
Sjukdomen blev en start på något nytt, situationer som inte ens funnits i tanken blev plötsligt verklighet. Omställningarna var många, både mentalt och fysiskt, men i slutändan kunde Cecilia faktiskt ta med sig något positivt:
- Man lärde sig uppskatta livet mer, jag blev mer tacksam för det jag hade. Hela inställningen till att leva ändrades, man tänkte på att faktiskt leva nu.
?
Omvärldens reaktion
Sjukdomen blev inte bara en omställning för Cecilia. Familjen och vänner påverkades också i olika utsträckning. Bekanta började reagera på situationen. Ibland med närhet, ibland med avstånd.
- Ja, det var många tankar som flög genom huvudet då. Vad ska hända nu? Även tankar kring döden dök upp också, man blev osäker, säger Cecilias storasysters Jessica som fick det första telefonsamtalet efter att beskedet kommit:
- Jag kommer ihåg exakt var jag var någonstans och hur jag reagerade. Jag och Cecilia som varit såpass nära hade inga problem att prata om det. Men alla tog till sig beskedet på olika sätt. Felicia här reagerade annorlunda, fortsätter Jessica med en nick mot dottern Felicia som sedan länge varit Cecilias vän.
Folk som tidigare gärna stannat och pratat en stund blev osäkra. En del tog avstånd på grund av att de inte visste hur de skulle tackla situationen. Vad var okej att prata om? Skulle man nämna sjukdomen? Hur skulle Cecilia reagera på det man sa?
- Jag ville nog inte se det jobbiga, ville inte ta in det riktigt. Det ledde till att jag delvis tog avstånd från Cecilia, det var någon form av chock från min sida, säger Felicia och tittar mot sin vän som sitter längre bort i soffan.
Peruk
Efter beskedet började sedan vägen tillbaka. Den inledande chocken lade sig och kampen började. Men omställningarna var inte över ännu, behandlingarna gjorde att Cecilia tappade håret, en förändring som inte bara var fysisk.
- Det blev väldigt psykologiskt i och med att jag haft så långt hår i hela mitt liv. När håret började falla av visste man att någonting hände. Jag började med att klippa page, men sen när det föll av för mycket rakade jag av det, berättar Cecilia och kastar en snabb blick på peruken som ligger bredvid på soffan.
Precis så som håravfallet blev en symbol för att någonting förändrades för henne, är nu peruken ett bevis på att resan kommit till sitt slut. Att hon kämpat sig igenom den tuffa situationen och kommit ut starkare på andra sidan.
Den 1 juni, nästan 8 månader efter att cancern upptäckts, kom det så efterlängtade beskedet. Efter en sista kontroll hos läkaren konstaterades att cancern var borta.
- Det kändes bara helt underbart. Man tänkte på vad man gått igenom och vad man klarat av, berättar Cecilia medan hunden Wille nu tar sig ett löpvarv genom rummet och hamnar i allas blickfång.
- Men ska jag vara ärlig så kändes det aldrig riktigt verkligt, det sjönk aldrig in riktigt.
Uppskattar små saker
Åtta månader av ovisshet var över men kampen mot sjukdomen hade självklart satt sina spår, på gott och ont. En ödmjukare inställning till livet var kanske det mest centrala, men även minnena är bestående.
- Jag lärde mig att uppskatta de små sakerna, man såg på livet med andra ögon.
Tidigt under behandlingen bestämde sig Cecilia för att hon ville göra något extra, hon ville hjälpa andra. Efter att ha hittat in på cancerfondens hemsida bestämde hon sig för att starta en egen fond som hon döpte till "Min Verklighet".
- Jag ville skapa något som folk kan känna igen sig i, samtidigt som det faktiskt hjälper. Jag kände att jag ville ge något tillbaka.
Samlat in 3 850 kronor
Fonden startades den 25:e november och målet var att samla in 3 000 kronor till förmån för cancerforskningen. Fonden blev i sig lite av en extra behandling för Cecilia som i skrivande stund lyckats samla in 3 850 kronor.
- Den riktar sig till alla som känner att de vill göra något för de som är sjuka, alla som vill hjälpa.
Med nästan fem månader har Cecilia nu fått lite distans till den svåra tiden. Livet har återgått till det normala även om tankarna fortfarande är kvar.
- Det var "då" känns det som, men man påminns ofta om det som var. Men som sagt tog jag aldrig riktigt in det, det var så overkligt.
Motgångar och framgångarna har kommit om vartannat under resans gång. Stödet hon har fått beskriver Cecilia som en stor hjälp på vägen. Familjen, klasskamraterna och bekanta har alla varit där när det behövts. Och för folk som i likhet med henne fått svåra besked finns det bara en sak att göra:
- Det är bara att kämpa sig igenom det, för då kommer det att ge något bra till slut. Det finns oftast en utväg om man bara kämpar på.