Först trodde jag att det var ett skämt. I går förstod jag att det var sant - skatten skall sänkas för de ca 300 000 svenskar som bor i glesbygdens särskilda stödområden.

<span class="mr">Ledare
</span>Miljöpartiet, som tidigare pressat regeringen till att göra miljardinvesteringar i järnvägar där det knappt bor en enda människa, har uppenbart lyckats igen. Regeringen har nu - enligt Yvonne Ruwaida från miljöpartiets riksdagsgrupp - gått med på det märkliga kravet om skattesänkningar som riktas till personer med vissa folkbokföringsadresser.
Att använda 300 miljoner kronor för att sänka skatten med 7 - 800 kronor för vissa glesbygdsbor är motiverat, enligt miljöpartiet, därför att boende - och transportkostnader är betydligt högre i glesbygden än i stan.

I skattesystemet fanns tidigare ett särskilt ?kallortsavdrag" som innebar vissa skattelindringar för de som bodde i särskilt kalla och glesa delar av landet. Avdraget togs bort när skattepolitiken reformerades för ett par decennier sedan.
Människors val av bostadsort var inte något som skattemyndigheterna skulle gynna eller missgynna genom beskattningen av människors inkomster.

Kostnaderna för boende och för transporter är dessutom inte generellt högre på landsbygden än i stan. Den som bor i en egen liten villa i Norrlands inland bor oerhört billigt jämfört med vad storstadsbon betalar för motsvarande bostadsyta. Transportkostnader skiljer sig framförallt mellan olika typer av hushåll, oberoende av var i landet hushållen befinner sig geografiskt.

Att göra geografiska anpassningar av inkomstskatten är högst betänkligt. Att förslaget över huvud taget kommer fram kan bara förstås som ännu en dyr eftergift åt miljöpartiets lilla fundamentalistiska jordkulefalang som tycks avsky städer och modernt stadsliv.

Släpper regeringen och finansminister Pär Nuder igenom miljöpartiets regionala beskattning kommer en sluss av mer eller mindre berättigade krav på skattenedsättningar att öppnas.
Det är t ex dyrt att vara ensamstående, dyrt att gå på gym och det är dyrt att gå till tandläkaren, dyrt att ringa på mobil och det är dyrt att flytta sitt sparande mellan olika fonder.

Det är mycket i våra liv och i våra livsstilar som är dyrt och som kan få oss att kräva kompensationer och skattesänkningar av olika slag.

Att bo i glesbygd är emellertid inte ens särskilt dyrt i förhållande till andra boendealternativ. Att sänka inkomstskatten för just glesbygdsbor synes därför sakna all logik. Jag kan inte ens finna någon variant av valårslogik i förslaget. Glesbygdsborna lär inte bli överlyckliga av att få 700 kronor mer i fickan nästa år. Stadsborna - och alla andra nästan nio miljoner svenskar som bor utanför stödområdet - lär bli uppretade och förbannade.

Möjligheten finns förstås att min ursprungliga reaktion - detta måste vara ett skämt - kan visa sig vara riktig. Yvonne Ruwaida kan vara ute på en soloturné som saknar samband med den politiska verkligheten.
Låt oss hoppas att det är så det förhåller sig.