Bhumibol Adulyadej är kung i Thailand. I går fyllde han 82 år. Han har varit regerande kung i 63 år. Ett världsrekord faktiskt. Så i går var det fest här i mina nuvarande och högst tillfälliga trakter.
I fredags var det klockfest i Finspång. Kommunen tackade medarbetare som arbetat 25 år eller mer med klockor och middag på hotellet. Efter alla förhandsdiskussioner om det elände som skulle kunna drabba festdeltagarna då vin serverades till maten; var det knappt jag vågade läsa folkbladet.se i lördags morse. Kollade för säkerhets skull även i konkurrentbladet. Men icke; inga skandaler, barnamord eller överdoser tycks ha förekommit.
I dag den 6 december är det Finlands självständighetsdag. Återstår att se hur de hyfsat många finska turisterna här i Ao Nang kommer att fira det?
Allt är inte fest här i livet. Socialdemokraterna i Östergötland har det lite småstruligt just nu. Först ett mediebråk om ”härskartekniker” mellan riksdagsledamoten Louise Malmström och partidistriktets ordförande Johan Andersson från Motala. Sedan en valkonferens som måste göras om eftersom alla ombud inte var utsedda på ett korrekt sätt. Något slags repris på den jämna voteringen mellan Johan Andersson och Aleksander Gabelic om riksdagslistans femte plats, kanske är att vänta? Hur som helst är det en fest för den interna S-demokratin att valkonferensen görs om.
I riket går oppositionen fortsatt bra i opinionen. Mot den bakgrunden är det extra kul att Socialdemokraternas Mona Sahlin har uttalat sig positivt om framtida blocköverskridande uppgörelser och reformer i riksdagen. Det gör hon helt rätt i. En av Sveriges starkaste framgångsfaktorer är att politiker från höger och till vänster har varit delaktiga i – och känner ansvar för – bygget av välfärds- och välståndspolitiken. Inget av blocken har exklusiv ensamrätt på receptet för medborgarnas väl och ve.
I resebiblioteket har jag bl a antologin ”Reform” (Norstedts förlag 2009). Boken är till stora delar en läsfest. Bokens mission är att beskriva och analysera förändringströghet i välfärdsstaterna. I ”Reform” medverkar nationalekonomen Andreas Bergh och filosofie doktorn i statsvetenskap Gissur Ó Erlingsson med ett kapitel om ”Svenska liberaliseringar 1980-2000”. Författarna betraktar denna period som en era av ”tysta omvälvningar”.
Författarna konstaterar att Sverige fortfarande i allt väsentligt är en socialdemokratiskt präglad välfärdsstat. Trots alla varningsrop om välfärdsstatens snara undergång så är de offentliga utgifternas andel av BNP oförändrade på en hög nivå.
Erlingsson och Bergh hävdar att en av förklaringarna till välfärdsstatens väl- och överlevnad är att det under ytan har skett stora förändringar.
De anför sju stycken tunga bevis för sin tes. Mellan åren 1980-2000 har kreditmarknaden, telepolitiken, inrikesflyget och elmarknaden avreglerats. Friskolereformen har genomförts, en ny budgetprocess har införts för riksdagen och ett helt nytt pensionssystem har sjösatts.
Före och under att dessa ovan nämnda sju väsentliga förändringar genomförts har den politiska debatten stundtals varit hård och frän. Men i slutändan har det i de allra flesta fall funnit en betydande och blocköverskridande majoritet för reformernas fortlevnad.
Erlingsson och Bergh pekar på ett antal viktiga orsaker till det i mina ögon lyckosamma utfallet. De lyfter särskilt fram Sveriges ”omfattande och välfungerande utredningssystem”. Statens offentliga utredningar – SOU – har framförallt bidragit till att ledande politiska aktörer från partier och intresseorganisationer fått en gemensam verklighetsbeskrivning. Detta har självfallet underlättat arbetet med att i nästa steg åstadkomma fungerande och starka majoriteter för förändringar och reformer.
I valnära tider söker partistrategerna helst efter skillnader mellan partierna. De stora omvälvningarna mellan 1980-2000 talas det därför oftast tyst om.
Mona Sahlins utspel om även framtida behov av blocköverskridande attityder är dock en viktig och attraherande signal om insikt och verklighetsförankring. I ett komplicerat och sammansatt samhälle kan ingen sida diktera villkoren helt efter eget tycke och smak. I fest som vardag; verkligheten bör hela tiden ha ett stort finger med i spelet.