De dog när socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet 1976. När s kom tillbaks till makten 1982 fanns inga som helst planer på att återuppväcka 1970-talets irrtankar om fondsocialism. Dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt diktade: ”Löntagarfonder är ett jäkla skit. Nu har vi baxat dem ända hit”.
Det var LO: s dåvarande chefekonom Rudolf Meidner som kläckte idén om ett fackligt dominerat fondsystem. Fonderna skulle år från år fyllas på med företagens ”övervinster”. Med tiden skulle facket via fondernas aktieköp skaffa sig makt över företagen. Avsikten var säkert välvillig. LO ville ha ekonomisk demokrati; löntagarna skulle steg för steg skaffa sig inflytande och makt och inte längre vara utlämnade åt beslut i slutna direktörsrum.
Tanken var att facket som stor ägare i företagen skulle agera utanför de marknadsekonomiska ramarna. Därmed skulle också själva marknadsekonomin gradvis ha avskaffats.
Regeringsskiftet 1976 kom därför mycket lägligt för socialdemokratin. LO tryckte på för sina fonder och s hade svårigheter att hålla emot. Partiet var på väg att begå ett obegripligt misstag. Sedan flera decennier tillbaka var de socialdemokratiska regeringarna helt inriktade på fredlig samexistens med kapitalisterna. Redan på partikongressen 1944 valde s väg. Krav på förstatligande av företagsamheten förpassades bestämt till historiens skräpkammare.
Löntagarfonderna var i och för sig inte ett klockrent förslag om förstatligande. Men likafullt var kungstanken att upphäva marknadsekonomin. Lek med tanken att socialdemokraterna hade vunnit valet 1976 och sålunda ställts inför uppgiften att stifta lagar enligt LO: s löntagarfondsförslag. Min envetna klockartro på förnuftet och pragmatismen inom s-partiet får mig trots allt att tro att man kommit på vägar och metoder att skjuta fonderna åt sidan; ungefär som man sedan gjorde när Palme och hans kabinett återkom till Rosenbad 1982.
Men det är ingen tvekan om att fonderna – med en s-regering efter valet 1976 – ändock hade hunnit ställa till oerhört mycket elände för s och för LO. Det tidigare goda samarbetet med företagsamheten hade transformerats till stenhård konfrontation. Kapitalet hade flytt landet. Sverige hade riskerat att isoleras från västvärldens marknadsekonomier. Socialdemokraterna hade försvagats och kanske splittrats. LO hade dessutom varit helt hopplöst som ägare/stor minoritetsägare av de svenska företagen. Ett företag är nämligen just ett företag. Man konkurrerar på en marknad. Tillgång och efterfrågan styr. Vinster och förluster är företagens korrektiv. Företag – särskilt alla exportföretag – hade snabbt kört i drickat om de haft ägare som haft ambitioner att ställa sig utanför marknadsekonomin. Ägare som kanske avstått från ny teknik och rationaliseringar för att undvika uppsägningar i närtid ökar i förlängningen risken för att hela företaget går omkull.
Efter löntagarfondsäventyret återvände LO och socialdemokraterna snabbt till business as usual. Thorbjörns Fälldins och borgerlighetens valseger 1976 räddade LO och s från katastrof.