Men det var då det, på åttiotalet, då liksom allt av verklig substans, av kött och blod och eld verkar ha hänt i mitt liv.
Men nu, denna insnöade onsdagseftermiddag är det bara jag, och faktiskt hustruns ex, som sitter här i fikets halvdunkel. Exet ja, det blev helt idiotiskt när jag kom hit för ett par minuter sedan. Jag trodde att det var min vän som satt där lutad över tidningen med håret hängande för ansiktet, och jag klampade fram och flämtade ur mig ett hej hej. Då lyfte han på blicken, och då var det alltså hustruns ex, ja för tjugosju år sedan.
"Nej... oj... jag trodde att det var en kompis. Men... det var ju du!"
"Ja," svarade exet. "Det är bara jag."
Jo, jag lyckades väl traggla mig ut ur min lilla idioti och sitter nu här med en stor mugg varmt, lite för beskt kaffe och två små söta mandelskorpor.
Bibbanfiket ja: Bakom disken ser jag de som driver stället, ett invandrarpar röra sig och samtala, på arabiska, tror jag. Jag kan nästan se
Kerstin och
Nisse som hade fiket på åttiotalet, hur dom smågnabbas vid kassaapparaten, och så
Lotta som svepte fram i röken mellan borden och plockade disk och spred nästan lika stora doser av såväl muntra som bitska kommentarer. Antingen tyckte hon att vi rökte för mycket eller också överutnyttjade vi de fria påtårarna eller också såg vi ut som lodare. Med rätta kunde hon också ge oss gliringar för våra i vårt tycke djupsinniga diskussioner kring ämnen som till exempel, varför
Majakovskij verkligen tog livet av sig, eller om hur det verkligen gick till när
Paul Verlaine sköt
Rimbaud. Vi var i själva verket mer intresserade av poeterna än om poesi, och ville nog hellre bara vara poeter än att själva behöva skriva några dikter. Denna juvenila hunger efter att framstå som djupt seriösa kunde Lotta naturligtvis genomskåda. Vi var ju förvuxna pojkar bara, strax under eller över tjugoårsstrecket.
Vid den här tiden, från ett par år under till något år över tjugo, var jag en dagdrivare. Skriven som jag var tre mil ut på vischan hade biblioteket och dess fik blivit min fixpunkt här i världen. Jag varvade mitt läsande med kaffe, lite snack och några cigg och rätt var det var kunde inspirationen skölja till och en och annan dikt kunde faktiskt komma visslande som små fräsande häxpipor ur de koffein- nikotin- och adrenalinbaserade kickarna där jag surrade omkring som en manisk humla under det Swartzenska husets ekande valv, mellan bibliotek och fik.
Jag återvänder till 2010, doppar en skorpa och knaprar i mig halva. Min vän är visst lite sen. Men det gör ju inget. Här sitter jag verkligen inte i sjön. Här finns det mer att återanvända. Jag lutar mig tillbaka.
I morgon: del 2