Det har nyligen hållits riksdagsval i Tyskland och Österrike. Vad det verkar kommer båda riksdagarna att bilda regeringar där Socialdemokraterna ingår. Inget märkligt med det. Socialdemokratierna i såväl Österrike som Tyskland är gamla och anrika partier med stor regeringserfarenhet.

Österrikes Bruno Kreisky och Tysklands Willy Brandt är två klassiska ledargestalter i sina respektive länder och inom den internationella socialdemokratin.

Den svenska socialdemokratin går inte av för hackor den heller. S i Sverige lär inneha det inofficiella världsmästerskapet i grenen obrutet regeringsinnehav i demokratiska länder. De 44 åren mellan 1932 och 1976 är svårslagna.

Frågan är om det som nu händer i samband med regeringsbildningarna i Österrike och Tyskland också skulle kunna hända här hemma?

Skulle det vara tänkbart med en stor regeringskoalition mellan Socialdemokrater och Moderater?

Det instinktiva svaret på frågan är nej. Här hos oss är den etablerade sanningen att skillnad och konflikt mellan S och M är ett slags livsnerv för demokratin, för det politiska intresset och för mobiliseringen av väljarna i valtider. Ett regeringssamarbete mellan de två stora partierna bedöms därför allmänt som uteslutet.

För partigängarna på respektive sidor är blotta tanken av blasfemisk karaktär. ”Borgarna” står för att rasera välfärden. ”Såssarna” står för socialism och skattechocker. Konflikten mellan välfärdsraserarna och skattechockerarna är Sveriges viktigaste politiska konflikt. Så har det varit, så är det och så ska det alltid vara.

En växande andel av väljarna tar emellertid denna klassiska konflikt med ro. Som den senaste opinionsmätningen från Novus visade så samlar partierna V, SD och MP så mycket som en fjärdedel av opinionsstödet.

Antalet partier blir allt fler. I Österrike ställde 12 riksdagspartier upp i valet förra helgen. I Tyskland har splittringen av socialdemokratin resulterat i ett nytt vänsterparti, här finns ett grönt miljöparti, ett piratparti och ett klassiskt litet liberalt parti. I Sverige har vi åtta riksdagspartier.

Konkurrensen om väljarna och om vilka som är politikens mest strukturerande konflikter tilltar. Den nedärvda S- och M-konflikten är liksom bara en i mängden nuförtiden.

De flesta tänkande människor inser att det i sak är lika oriktigt att tala om välfärdsras i samband med M som vad det är att hojta om socialism och skattechock i samband med S.

Men så länge S-M- konflikten är rimligt funktionell – högt valdeltagande och hyfsat vettiga regeringsalternativ vem som än vinner – är diskussioner om möjligt samarbete mellan S och M av enbart akademiskt intresse. Saken kan dock komma i en helt annan dager ganska snart.

Att S skulle bilda regering enbart utifrån nuvarande riksdagsopposition är otänkbart. De små partierna skulle få göra orimligt stora avkall i sina konfliktfrågor för att få till en sund regeringsförklaring. En M-ledd regering i nuvarande konstellation känns allt mindre trovärdig.

Efter nästa val kan vi hamna i en tysk/österrikisk situation där den mest alerta konflikten står mellan ansvar för landet å ena sidan och utpressande särintressen å den andra sidan. Då behövs beredskap för nytänkande och nya konstellationer.