I går eftermiddag lämnade jag Socialdemokraternas partikongress i Stockholm för att sätta mig på tåget till Hudiksvall. Inne i kongresshallen på Hotel Waterfront talade alla om Håkan Juholt. På tåget var det också ett väldigt pratande. Vad jag hörde var det ingen som talade om Juholt.

En trivial iakttagelse; visst är det så. Men ändå en iakttagelse värd att bära med sig. Det tar lång tid och kräver mycket hårt arbete för att nå ut till alla de medborgare som bestämmer i Sverige.

Den nye partiledarens tal till kongressen i går förmiddag var i ett avseende klockrent. Precis vad de allra flesta av de församlade partisterna ville höra. Håkan Juholt höll sig noga på trygg hemmaplan i sitt installationstal som ordförande. Hans rappa, roliga och agitatoriska anförande byggde på de hundratals liknande tal han hållit de senaste åren. Traditionell Socialdemokrati i en ny och intresseväckande utgåva. Han talade om social demokrati. Ett klokt val i mina ögon. Barn som växer upp i fattiga hem. Elever som studerar i undermåliga skolor. Ungdomar som inte får jobb. Arbetslösa och sjuka som lämnas åt sitt eget öde. Kriminella ungdomsgäng. Kan Håkan Juholt och hans stab bygga ett trovärdigt reformpaket som verkligen tar tag i de verkliga problemen bakom dessa sociala brister så bedömer jag chanserna till ökat medborgerligt stöd som goda. Det krävs dock att partiet kommer fram med något annat än vad som presterats de senaste åren. Riskerna för överdriven snällism och anklagelser om bidragskramande är alltid överhängande i dessa frågor.  En av Juholts favoritmetaforer är att människor som står i solen ska sträcka ut ett skyddande paraply över de medborgare som framlever sina dagar i iskallt ösregn. Sympatisk liknelse naturligtvis. Skyddande paraplyer behövs då och då. Huvuduppgiften är emellertid som jag ser det att hjälpa, pusha och supporta människorna att kunna lämna ösregnet för att ta sig in till varmare och torrare trakter.

Vi är medborgarnas företrädare, sa Håkan Juholt i sitt tal. Ambitionen är det inget fel på. Men det är medborgarna som bestämmer om hur, av vem och på vilka områden som de vill låta sig företrädas. Två val i rad har medborgarna sagt tack men nej tack till det Socialdemokratiska företrädarskapet. På sikt vore det klädsamt med en gnutta ödmjukhet inför detta faktum. Det hjälper föga att citera Olof Palme när han i ett tal för drygt 25 år sedan slog fast att Socialdemokraterna står för det ”ljusa och goda”. Det är i betraktarnas ögon som onda och goda sorteras upp. Egenheten att se sig själva som de ”goda” är ett särmärke för Socialdemokratin. Liknande tendenser finns hos Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Men S är mästare i grenen. Självbilden är inte helt problemfri. Sikten kan skymmas och omdömet kan slinta när politik skapas utifrån sådana moraliska utgångspunkter. Risken för one-size-fits-all-lösningar är uppenbar. Det goda har inte fel. Det goda ska ut till alla. För att bli lite teoretisk vill jag varna för att medborgarna uppfattas som objekt som ska översköljas av det goda i stället för som subjekt som vill forma sina goda liv lite mer efter eget huvud.

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson kommenterade Håkan Juholts tal på newsmill.se i går. Eriksson har flera intressanta poänger: ”Det finns en stark längtan tillbaka till den riktiga socialdemokratin till det som var stort och mäktigt och dominerade Sverige. Medlemmarna i det kantstötta partiet är hjärtligt trötta på Mona Sahlins HBTQ-svängar och anpassningar till mitten och storstaden. För all del även på miljöpartister. Nu ska det vara straight, med snaps till maten”.

Håkan Juholt tillfredsställde medlemmarnas längtan när han talade på kongressen i går. Det är förstås inget fel i det. Han är en strålande talare och vad kan vara bättre än att använda denna talekonst för att tillfredsställa de medlemmar som just valt honom till ordförande?

Alla inser att den bistra politiska verkligheten väntar på Juholt och partiet så fort den sista sången klingat ut och ombuden ilat i väg till tåg och flyg för att ta sig hem till sina vanliga liv.

Håkan Juholt höll upp ett paraply över sina partivänner som stått där ute i det kalla ösregnet så länge nu. Det gjorde han bra. Nu vill det till att få partivännerna att våga lämna det trygga paraplyet och kämpa sig fram mot sol och värme. Det är nämligen där som många av väljarna finns.