Fransyskan for upp och stirrade irriterat på svenskarnas Carin Strömberg. Det var i slutet av rysarmatchen i OS-handbollen och jag hade stor förståelse för reaktionen. Hon hade fallit pladask i golvet efter en minst omild behandling av det svenska försvaret.
Det var då det slog mig; handbollsspelare tittar nästan aldrig snett på varandra. Det som hände här var högst ovanligt. Jag har svårt att tänka mig en hårdare sport än handboll. Det är fysisk kontakt hela tiden, och helt utan skydd stångas och slits och brottas det hela tiden. Men det händer nästan aldrig att någon ligger och vrider sig i plågor. Ja, när någon är skadad, men aldrig i syfte att påverka domaren. Efter att någon brutalt kastat en motståndare i golvet räcker sedan denna någon ut en hand för att hjälpa vederbörande upp.
Jämförelsen med andra sporter är ofrånkomlig. Jag tror inte jag behöver förklara. Vi har alla sett spelare som ligger och vrider sig i plågor, för att sedan sekunden efter vara helt friska. Det tjafsas med domare och motspelare och det filmas friskt. Jag har svårt att tro att fotbollstacklingar gör särskilt ont eller att det finns någon annan naturlig förklaring.
Det verkar som om även publiken påverkas. Åtminstone jag har aldrig hört talas om handbollshuliganer.
Eftersom jag har hjärtat till vänster vill jag gärna spåra någon socioekonomisk förklaring. Det är möjligt att den finns. Villkoren för utövarna varierar kraftigt. Vad jag vet finns det inte särskilt många som blir mångmiljonärer inom handbollen. Det är möjligt att pengarna har en inte helt sund effekt på spelare, ledare och publik.
Men det räcker inte som förklaring. Hur som, skillnaderna mellan olika sporter visar att vi människor i högsta grad är påverkbara. Det finns ingen naturlag som säger att människor ska bete sig på ett visst sätt. Vi är sociala varelser och vi är bra på att anpassa oss. Det finns förstås skitstövlar som spelar handboll, men även de förstår att det är bäst att hjälpa motståndaren upp efter en nedbrottning.
Egentligen är jag inte särskilt förtjust i tanken på ett paradis på jorden. Drömmen om ett idealsamhälle kan till och med vara farlig, leda till dogmatism. Då är det bättre att utgå ifrån verkligheten och att varje dag försöka se till att samhället blir lite mer rättvist, lite mer jämlikt och tryggare.
Helt klart skulle samhället bli bättre om fler gjorde som Carin Strömberg när fransyskan stirrade argt. Strömberg gav henne en ursäktande blick. Och sedan log båda.