1988 uppmäts för första gången sverigedemokratiska röster i riksdagsvalet. SD fick 0, 02 procent medan Socialdemokraterna i samma val fick stöd av 43, 2 procent. I valet trettio år senare 2018 har Sverigedemokraterna ökat till 17, 5 procent medan S har dalat till 28, 3 procent. Det övriga partiväsendet har förvisso också bjudit på nyheter under perioden från 1988 och framåt. I jämförelse med de stora förändringarna för S och SD kan emellertid övriga partiers utveckling beskrivas som ett sedvanligt guppande upp och ner på opinions- och väljarhaven.
I mitten av förra veckan var statsministern och S partiledare Magdalena Andersson gäst i SVT: s politikprogram "30 minuter". När partiledare gästar programmet ingår det i uppdraget att flytta runt på träfigurer som representerar vart och ett av de åtta riksdagspartierna. Syftet är att partiledaren ska antyda vad för slags regering hon/han tänker sig efter valet. Magdalena Andersson flyttade snabbt och resolut SD: s träfigur så långt bort från sig själv som möjligt. Övriga partier stod kvar i en liten ring runt henne; möjligt valbara för samarbete vid olika lägen och valresultat.Det var ingen tvekan om att hon mycket tydligt ville markera största möjliga avstånd mellan S och SD. Avståndet är en del av den politiska verkligheten. Så är det. Samtidigt har S och SD flera gemensamma drag som skiljer ut dem från övriga partier. Denna besläktning ökar sannolikt på lusten att markera avstånd. I politiken gäller som oftast att släkten är värst.
Nedan en sammanfattning av de tydligaste släktdragen som jag ser mellan S och SD. Båda partierna var Pariapartier till att börja med och båda partierna är fortsatt:
Stora partier för arbetarväljare
Maktmedvetna partier
Inte särskilt ideologiska partier
Inte alls borgerliga partier
Folkhemslutande partier
Populistiska partier
Utan dessa broar av likheter är det svårt att förstå den stora övergången av väljare från S och till SD. (Såvida man inte tror på dumheterna om att rasism och nazism slagit rot i en femtedel av valmanskåren) Invandringsfrågan i alla dess dimensioner har - som Katarina Barrling och Cecilia Garme diskuterar i sin nya bok "Saknad" (Mondial förlag 2022) - med saken att göra. Känslostråk av saknad efter samhällsordningar och samhällsmiljöer som känns flyktade drar genom de breda befolkningslager som yrkes- och inkomstmässigt står S och SD närmast. Ett parti bejakar och omhuldar saknaden och ett parti har helst förnekat saknaden.