Det har nu snart gått 30 år sedan riksdagen röstade igenom lagar som gjorde det möjligt för fristående skolor att etableras och drivas med offentlig finansiering. Jag var då riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Till skillnad mot den övriga S- riksdagsgruppen så röstade jag inte nej till regeringen Bildts förslag om friskolor. Minns jag rätt så blev min relation till riksdagsgruppens ledning inte särskilt frostig.S hade själva öppnat för friskolor i regeringsställning och mitt eget engagemang var genuint folkrörelseförankrat i misstänksamheten mot statlig och byråkratisk konformism: Där alla tänker lika blir inte mycket tänkt.
Politiken har fortsatt bråka om fristående skolor under de tre decennier som passerat. Friskolebråken har dock i allt väsentligt gått medborgarna förbi. Frågan har cirka noll värde i partibytareffekt.Det som skett över tid är istället att hundratusentals föräldrar och gymnasieungdomar har sökt sig till fristående skolor medan säkerligen ännu fler har valt sig till andra kommunala skolor än till den skola där de har givits en plats av systemet.
Hade politiken varit mer intresserad av att åtgärda faktiska problem än av att skyttegravsbråka om friskolor så hade ekonomiska och pedagogiska lämplighetskrav för skolägare, central rättning av betygsgrundande nationella prov och gemensamma kommunala köer till skolorna varit införda för länge sedan. Socialdemokraterna i regeringen har nu ett möjlighetsfönster öppet. Man kan vända sig till en bred riksdagsmajoritet för att ta itu med de problem som finns med kunskapsbrister, oseriösa aktörer, våld och oordning, lärarutbildningar och otillräckligt skydd och respekt för lärare.
Dessvärre kan jag vissa dagar uppleva det som om S istället valt en aktivistisk vänsterhållning i skolfrågan. Det finns en aktiv mobb mot friskolor på sociala medier som uppträder ungefär som antirasistiska aktivistorganisationer gör i USA. (Och som Henrik Höjer visar i en upplysande krönika i Kvartal 20/2 också börjar etablera sig här i Sverige.) I den militanta och ideologiskt skruvade antirasismen är det den vita rasen som är problemet. Punkt och slut. Antifriskolemobben uppträder ungefär likadant. Det spelar ingen roll om friskolor gör strålande kunskapsinsatser i tuffa miljöer. De ska ändå bort eftersom de är friskolor. Det vore sorgligt om S löper den vägen för långt ut. Vid vägens slut väntar bara väljarglesa och rangliga ideologiska kulisser.