Widar Andersson: Obalansen märks på den haltande gången

 Moderaterna har till exempel sin balansaxel i "Frihet och Ansvar"; eller om man så vill i det liberala och i det konservativa. Beroende på tidsanda, omvärld och på plats i den politiska hackordningen kan partiet luta sig mer åt det frihetliga eller mer åt det ansvarsfulla och ordnade. Styrkan med balansaxeln är att partiet sällan kommer att ligga mer än "halvfel" och i de allra flesta lägen kommer de att ha minst "halvrätt." När Moderaterna mår bra ligger de rätt i balans och vinner uppskattning av ganska breda grupper av lätt eller hårt högerlutande väljare. Där tycks partiet befinna sig just nu. Opinionsutvecklingen är god och självförtroendet förefaller vara stort. 

Socialdemokraternas balansaxel är intrimmad och väloljad genom flera decenniers regeringsinnehav i olika konstellationer och under olika stämningslägen och består av "Höger och Vänster", eller om man så vill av trygghet och välfärd. När Socialdemokraterna mår bra ligger de rätt i balans och upplevs som intressanta och relevanta av breda grupper av väljare som ser sig som lätt vänster och lätt höger för att inte tala om den stora grupp av väljare som inte anser sig stå vare sig till höger eller vänster.

Socialdemokraterna har just nu ganska stora balansproblem. Den högerlutning man fått på köpet i Januariavtalet är inte av det mer attraktiva slaget för partiet. Skattesänkningar för välavlönade och den pågående privatiseringen av Arbetsförmedlingen är inget som kommer att göda manusskribenterna till de förstamaj möten som ska avsändas på nätet om knappt ett par månader. Vänsterlutningen är för dagen heller inte så mycket att hissa upp i partiflaggstången.  A-kassan och sjukförsäkringen har i och för sig blivit mer gynnsamma; men där har pandemin använts som hävstång och argument. 

Det högerben som S behöver för att stå stadigt är klassiskt sådant som ordning och reda i statens finanser, en anda av att arbeta och göra rätt för sig, ordning och trygghet i skolan, begränsad invandring, hård inställning till bidrags- och skattefusk och poliser som klarar upp brotten. Vänsterbenet är lika klassiskt uppbyggt av välfärdsreformer med fördelningspolitiska inslag där fördelningen gynnar arbetare, pensionärer och barnfamiljer med lägre inkomster. De klassiska vänster- och högerbenen är kort sagt inte särskilt stabila för stunden. Obalansen märks på den haltande gången.