Låt offerkoftan hänga kvar där längst inne i garderoben

I aprilnumret av de hemlösas tidning Situation Stockholm finns en intervju med författaren, skribenten, konsulten med mera Qaisar Mahmood.

Att åka hem med mat till privatpersoner har blivit en stor inträdes- och inhoppsarbetsmarknad i Sverige. Det är hårt jobb som gäller. Villkoren ska inte romantiseras. Men arbetarna ska heller inte kläs i offerkoftor.

Att åka hem med mat till privatpersoner har blivit en stor inträdes- och inhoppsarbetsmarknad i Sverige. Det är hårt jobb som gäller. Villkoren ska inte romantiseras. Men arbetarna ska heller inte kläs i offerkoftor.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2023-05-22 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tidningens enormt produktive chefredaktör Ulf Stolt träffade Mahmood med anledning av hans bok "En av dem" som bygger på Mahmoods tolv veckor som cykelburet matbud i Stockholm 2022. 

Det är en bra och socialpolitiskt innehållsrik intervju. Qaisar Mahmood är barn till en invandare från Pakistan som kom till Sverige och Stockholm för att arbeta på 1980-talet. Pappan arbetade och slet i de inträdes- och ströjobb som då fanns tillgängliga. Efter några år hade han fått en så pass stabil tillvaro att hustrun och barnen Qaisar och hans syster kunde återförenas med honom i Stockholm. 

Hemleveranser av mat från restauranger har utvecklats till en marknad för lågtröskeljobb där oetablerade människor - ofta invandrare - kan tjäna lite pengar genom arbete och samtidigt få en chans att etablera sig och kanske kvalificera sig för andra och mer välbetalda arbeten. Tillvaron som matbud ska alls inte idylliseras. Till dels är det ett "skuggsamhälle" vi talar om där misstänksamhet och osäkerhet är vanligare än tilltro och arbetstillstånd. Qaisar Mahmood är heller inte ute efter att romantisera. Hans budskap är däremot att ge ett slags genmäle till bilden av matbuden som hjälplösa "offer". 

"Det är upprörande att folk tar sig rätten att svartmåla deras tillvaro och ge dem en offerroll som de inte bett om", säger Mahmood till Situation Stockholm.  Jag känner sympati för Mahmoods hållning i den här klassiska konflikten. Att vanemässigt betrakta människor som sliter och arbetar hårt för att få det bättre som "offer" är ett slags välfärdssamhällessjuka som vi bör se upp med. Det är arbete och ansträngning som har kapacitet att lyfta människor och samhällen. Så var det och så är det. 

Den liberala filosofen och författaren Lena Andersson är inne på ett liknande tema i en kolumn i Svenska Dagbladet i helgen som gick. I sin snudd på satiriskt lysande text går hon till storms mot somliga politikers vilja att sätta offerkoftan på de av Sveriges föräldrar som låter sina barn gå hungriga. Hon frågar retoriskt om ett halvår med en borgerlig regering eller 73 år med S-regeringar verkligen har skapat ett samhälle där undernärda barn släpar sig till skolan på måndagarna för att äntligen få lite näring? Naturligtvis inte. 

Föräldrar som har det svårt och/eller arbetare som utnyttjas ska kunna påräkna stöd och solidaritet. Det är en viktig del av Sverige. Men kom inte dragande med offerstämpeln. De allra flesta vill och förmår att göra rätt för sig. Styrkan med Sverige är att vi låter offerkoftan hänga kvar där längst inne i garderoben.